Pellas historia
Trefanten skonert 106 läster
Skonert byggd 1838 i Lemland, 106 läster, förbyggd 1843 på klink. Ägd 1843 av bonden Per Andersson på Andersas i Flaka. År 1851 gifte sig Erik Petter Eriksson med hans dotter. Erik Petter blev senare ägare till Trefanten, okänt om detta skedde före eller efter giftermålet.
Trefanten förliste i en dramatisk snöstorm den 4 december 1871 en kabellängd (ca 200 m) utanför Öland. I stormen kastades fartyget på en grynna och skadades så svårt att det omedelbart vattenfylldes. Hela besättningen på 8 man kunde dock på egen hand så småningom ta sig iland på Öland. Skeppare på Trefanten vid olyckstillfället var Johan Jansson (Johansson Friman). Vraket efter Trefanten såldes kort efter förlisningen på auktion till en ölänning.
Samma stormnatt förolyckades ytterligare två fartyg i samma område, Sädesärlan från Sverige där besättningen överlevde och Oskar från Finland där hela besättningen omkom. Oskars befälhavare var ålänningen Per Anton Lignell.
Fredrika skonertskepp 114 läster
Byggd 1859 vid Bergören i Granboda på klink som Lemlands första skonertskepp. Byggmästare och huvudredare Erik Petter Eriksson. Byte av huvudredare 1875 till E.G. Söderlund.
Strandade och blev vrak vid Starholmen den 15 december 1879. Befälhavaren hette Jansson.
Alexandra galeas 67 läster
Okänd byggplats och år. Inköpt till Lemland 1863 av bonden E.P.E.
Förliste 1868 på resa över Ålands hav med vedlast till Stockholm.
Eugenia bark 190 läster
Byggd 1864 i Sastmola för ett rederi i Lemland med E.P.E. som huvudredare
Förliste vid Gotland den 29 december 1872 på hemresa från Grimsby i barlast. Befälhavare Anders Nylund
Alina bark 367 nrt
Byggd 1866 i Skaftung i Österbotten, byggmästare E. Silverberg. Byggd för ett rederi i Lemland med E.P.Eriksson som huvudredare.
Såld till Norge år 1872.
Elina bark 357 nrt
Byggd 1866 i Sideby, byggmästare Josef Jansson?) för ett rederi i Lemland med E.P.E. som huvudredare. Byte av huvudredare 1870 till E.G. Eriksson Flaka och 1878 till Anders Nylund Knutsboda.
Strandade och blev vrak på Jyllands syd-västkust i februari 1882, befälhavare Mats Sjölund.
Leo skonertskepp 289 nrt
Byggd 1870 i Sideby Kilens varv, byggmästare Josef Jansson. Fartygsbygget tog endast 6 månader. Fartyget stod färdigt för avsegling den 20 juli. Som rederiets övervakare vid bygget var delägaren Carl Karlsson från Kallas. Han blev också fartygets första skeppare de två första åren. Leo ansågs vara ett lyckofartyg och kallades allmänt för Penningdraken. Huvudredarskapet växlade mellan Erik Petter Eriksson och Carl Karlsson för att från 1885 övergå till Erik August Eriksson.
Leo slopades 1898, vraket ligger i Lumparsund.
Linnéa skonertskepp 300 nrt
Byggd 1872 i Sideby Kilens varv med Josef Jansson som byggmästare för ett rederi i Lemland med Erik Petter Eriksson som huvudredare. Rederiets kontrollant under byggnadstiden var Anders Johan Eriksson från Söderby. Han köpte fartyget 1985.
Linnéa slopades år 1897.
Ceres skonertskepp 273 nrt
Byggd 1873 i Sideby Kilens varv med Josef Jansson som byggmästare för ett rederi med Erik Petter Eriksson som huvudredare. Johan Johansson Friman (kallade sig Jansson under en kortare tid) övervakade bygget i Sideby. Han var fartygets största delägare (5/32) och blev dess befälhavare de första 21 åren.
Fartyget ansågs allmänt vara ”ett förtjänande skepp”.
Ceres slopades 1897.
Åland skonertskepp 311 nrt.
Byggd i Sideby 1873, varvsplatsen och byggmästaren inte kända. Erik Petter Eriksson var dess huvudredare. A.J.Eriksson var övervakare av bygget och blev också fartygets första befälhavare.
Åland grundstötte och blev vrak den 13 juli 1882 nära Ulkogrunni lotsplats i Uleoborgs skärgård.
Cedia skonertskepp 228 nrt.
Byggd 1874 i Sideby Kilens varv med Josef Jansson som byggmästare. Carl Gustaf Nylund, Granboda övervakade bygget och blev dess första skeppare. Skeppsbyggmästaren Josef Jansson (¼) och några andra Sidebybor blev delägare i Cedia. Affärsman Berndt Sundahl var också en större delägare. Haveri i Nordsjön 10 mars 1879. Reparerades.
Fartyget slopades 1897.
Eli skonert 190 nrt.
Byggd 1874 i Sideby på Flada varv med Karl-Johan Jossfolk som byggmästare. Huvudredare var Erik Petter Eriksson. Första skepparen på Eli hette E. Sjölund. Fartyget klarade sig undan större haverier.
Augusta bark 374 nrt.
Byggd 1874 i Närpes Werkflada varv med Mats Ivars som byggmästare. Fartyget hade sammanlagt 18 st delägare, alla utom en var från Lemland. Huvudredare 1874 – 1879 var skepparen Erik August Eriksson Granboda som var största delägaren med 24/288 delar. Erik Petter Eriksson tog över huvudredarskapet från 1880. Han hörde också till de största delägarna.
Augusta såldes till Frankrike år 1900 för 3200 franc.
Primus skonertskepp 237 nrt.
Byggd 1874 i Närpes Långviks varv. Ägare var lanthandlaren Berndt Sundal och Erik Petter Eriksson Granboda. Huvudredare E.P.E. senare byte av huvudredare till Berndt Sundal Ytterligare byte till K.G. Lundberg.
Såld efter strandning vid Barhöft nära Stralsund den 16 dec. 1888.
Wendla skonertskepp 197 läster.
Byggd 1875 vid Lillholmen i Vessingsboda av ett rederi med bonden på Mellangård Erik Gustav Mattsson som huvudredare. Såld till Erik Petter Eriksson. Såld/slopad 1896.
Freja skonertskepp 263 nrt.
Byggd vid Söderby sjö i Lemland 1882 – 1883. Byggmästare var Isak Nordström från Österbotten.
Initiativet till bygget togs av söderby-bönderna/sjökaptenerna Emil Nylund på Seffers och Matts Sjölund på Skallfogdas/Mattas då de den 4 febr 1882 skrev kontrakt ned bonden Anders Nylund på Nybonds i Söderby om att han levererar hälften av allt trävirke till ett fartygsbygge om ca 140 – 150 standerts dräktighet för en summa av ”3000 Finska Guldmark”. I fartygsrederiet fanns ett 10-tal olika delägare, de flesta från Granboda. Erik Petter Eriksson/ Erik August Eriksson blev huvudredare. Emil Nylund från Seffers i Söderby som ägde ca ¼ av fartyget blev kapten på fartyget de första15 åren.
Freja såldes 3 febr. 1906 till skepparen Karl Oskar Johansson Hellestorp (12/96 delar) m.fl. för 8.030 Fmk. Byte av huvudredare 1908 till gästgivare Erik August Eriksson.
Freja förliste med man och allt i en våldsam snöstorm den 9 okt 1909 vid Jurmo nära Utö. Fartygets besättningen var 8 man. Befälhvare var Karl Oskar Johansson Hellestorp som också var fartygets största ägare.
Tähti bark 489 nrt.
Byggd i Vasa 1857. Inköpt 1890 till Lemland av Erik Petter Eriksson m.fl. för 15.000 Fmk.
Förlist 1897 utanför Windau. Besättningen bärgades av ss Titano.
Tähti var Erik Petters största fartyg.
Pellas är ett litteraturmuseum i lika hög grad som ett sjöfartsmuseum. Museet är uppbyggt kring två författares verk om livet på Pellas med omgivning från andra hälften av 1800-talet till 1950-talet. Ulla-Lena Lundberg vars farfarsmor Erika (i boken “Kristina”) var född på Pellas, skrev år 1989 boken Leo om “Erik Petter” på gården “Simons” i Granboda och hans ättlingars öden i vida världen. I uppföljaren Stora världen får vi följa släkten vidare. Gården”Simons” är i verkligheten Pellas och “Erik Petter” är mannen som byggde det ståtliga huset på Pellasbacken, det som nu är museum. På bilden ses Erik Petters barnbarn, Erikas barn, som i boken heter “Mauritz”, “Isidor”, “Leonard”, “Artur” och “Richard”, i verkligheten August, Carl, Algot (Ulla-Lenas farfar), Erik och August. Museet Pellas grundades som en följd av det stora intresset som väcktes till liv för bondeseglationen, Pellas och människornagenom boken Leo.
En ovärderlig källa till livet på Pellas förr är Pamela Erikssons bok Hertiginnans sista resa som kom ut år 1960. Boken är en minnesskildring över författarens liv på Pellas och Herzogin Cecilie. Pamela var gift med Sven, nästyngste sonen från Pellas som var befälhavare på Gustaf Eriksons fyrmastbark Herzogin Cecilie. Pamela skildrar tiden på Pellas fram till slutet av 1930-talet. Förändringarna på gården från år 1884 till 1930-talet var förmodligen inte så stora, eftersom Pamela skriver att tiden stått stilla i femtio år då hon kom till huset. I boken får vi följa med livet på fartyget, förlisningen 1936 och det efterföljande räddningsarbetet och hur livet tedde sig på Pellas efter att paret lämnat fartyget och rest hem till Granboda.
Böckerna har varit stora inspirationskällor till hur museet har utformats. Under museets första år under mitten av 1990-talet, då Ulla-Lenas böcker var i friskt minne hos många, ville besökarna se sådant som de läst om i hennes romaner. De ville veta mer om personerna i böckerna och om hur ”Simons” ser ut i verkligheten. De hade gjort sig en bild av huset i fantasin och ville se hur verkligheten överensstämde med romanernas innehåll. Fortfarande kommer besökare till Pellas för böckernas skull. Även Pamela Erikssons bok har hittat en större publik tack vare nytryck av boken. Per-Ove Högnäs film Hertiginnans sista resa (2013) och Ulla-Lena Lundbergs bok Hertiginnan och kaptenskan (2017), som båda berättar om fartyget Herzogin Cecilie och dess kaptenska Pamela Eriksson, lockar nya besökare till Pellas och bidrar till att hålla intresset för gården vid liv.
Sven Eriksson född på Pellas år 1903 blev känd som Herzogin Cecilies unge kapten. Herzogin Cecilie var flaggskeppet i den åländske storredaren Gustaf Eriksons stolta flotta av segelfartyg. Sven inledde sin sjömanskarriär på barken Prompt och seglade sedan som styrman på Killoran, Baltic och Jenolin innan han år 1929 blev den yngste kaptenen på Gustaf Eriksons segelfartyg.
Sven förde befäl på Herzogin Cecilie då fartyget gick på grund utanför Devon, England år 1936. Hustrun Pamela Eriksson var med på fartygets sista resa. De hade träffats ombord på fartyget under en tidigare resa då Pamela reste med som passagerare. Efter Herzogin Cecilies förlisning kom Sven och Pamela Eriksson hem till Pellas innan de efter andra världskriget slut flyttade till Sydafrika med sina två barn.
För Sven och familjen var fartygsförlisningen en tragisk händelse om kom att prägla hela livet. Förlisningen var på sin tid en världsnyhet och vrakplatsen lockade stora mängder av besökare, som ville titta på fartyget och bärgningsarbetet som pågick under flera månader. Sven tog aldrig mer tjänst som kapten efter Herzogin Cecilie utan valde att bli bonde, först på Pellas och sedan på den egna farmen i Sydafrika. Han dog år 1954 i Sydafrika men är begravd i familjegraven på Lemlands kyrkogård. Hans hustru Pamela bodde sina sista år på Åland och dog år 1984. I nedanstående citat kan man läsa hur det gick till när Sven presenterade sin fru, som för den lemländska bondebefolkningen sågs som exotisk och annorlunda.
Ni ska tro att det blir uppståndelse när Stella kommer till Granboda. Som skökan i Babylon i hatt och eldröd sidenklänning står hon i Lemlands kyrka medan prästen läser upp lysningen för henne och Josef. Och Josef njuter, han har slagit hela bygden med häpnad och fått alla halsar att vändas. […] ”Ja, nog er det en vacker körka, fan ta mig”, konverserar hon […] Och mera i samma stil som ger oss anledning att betvivla att hon är döpt och konfirmerad. Hon använder vad hon har lärt sig av jungmän och matroser, för med Josef och styrmännen talade hon engelska. […] Nu står hon i Simons sal och säger: ”Her har jag bodd i ett tidigare liv. Ner jag kom in tenkte jag att no er jag hemma.
Ulla-Lena Lundberg i sin bok Stora världen
.
Författaren Ulla-Lena Lundbergs romaner Leo och Stora världen bygger på och är inspirerade av händelser som utspelats på Pellas och Granboda. Ulla-Lena Lundbergs farfarsmor Erika Lundberg, ”Kristina” i romanerna föddes på Pellas år 1851. Bandet mellan Erikssons och Lundbergs släkter knöts då Erika från Pellas gifte sig med Carl Gustaf Lundberg, född 1839, från Hansas i samma by. Carl Gustaf var skeppare och bonde och ett gott gifte för den unga Erika. Carl Gustaf ägde andelar i flera fartyg och var under några år skeppare på skonertskeppet Leo.
Äktenskapet skall enligt historien ha varit lyckligt. Båda dog dock som unga och lämnade 5 söner efter sig. De två yngsta pojkarna var bara 1 år gamla då modern dog år 1885 och 5 år då fadern dog år 1889. Förmyndare för pojkarna blev morfadern Erik Petter på Pellas. Den nästäldsta sonen Erik blev bonde på Hansas, bara 14 år gammal fick han ta över gården då fadern Carl Gustaf dog, Erik var då i samma ålder som sin morfar Erik Petter på Pellas då han tog över Pellas.
Av Erika och Carl Gustafs 5 söner blev den äldste sonen Carl präst, Erik blev bonde, mellanpojken Algot blev lärare och de två yngsta, tvillingpojkarna Gustaf och August, blev sjökaptener. Det gick väl i livet för de föräldralösa pojkarna och av de fem levde fyra till hög ålder. Sjökaptenen August dog i 40-årsåldern i Cadiz efter att ha insjuknat under en av sina resor dit. Här får ni läsa ett stycke ur boken Leo där “Kristina” berättar att hon vill gifta sig med “Carl Gustaf”.
Får man fråga vem lilla hjärtat går och tänker på? […] “Eskils Carl Gustaf!” Erik Petter har på tungan att ropa: “Det måste jag förbjuda!” för så ropar fäder när deras döttrar hittar någon som de vill ha. All erfarenhet säger att unga flickor inte kan välja med förstånd. Nu får han bita ihop käften om orden i sista ögonblicket. Eskils Carl Gustaf är sjökapten och arvtagare till en gård som är större än Simons.
Ulla-Lena Lundberg i boken Leo
August, född 1856, övertog gården Pellas efter fadern Erik Petter. Han övertog även redarskapet för fartyget Freja efter fadern. August inledde sin sjömansbana som kajutvakt då han var tretton år. Han förde efter kofferdiskepparexamen befäl på skonaren Cedia, barken Augusta, barken Tähti och barken Freja innan han år 1902 blev bonde på heltid på Pellas. August var känd som en mycket försiktig skeppare som inte tog onödiga risker.
August var medlem av kommunfullmäktige, kyrkorådsmedlem och politiskt intresserad. August hustru Irene tillhörde Ålands skepparadel. Hon var dotter till en annan betydande redare i Lemland, Mathias Lundqvist d.ä. från Hinders i Flaka. Enligt historien var äktenskapet ett resonansäktenskap mellan två betydande släkter. August avled år 1931 och Irene år 1954.
Paret fick 9 barn: Filip, Nils, Sally, Adele, Mery, Ebba, Jens, Sven och Peder. Av de nio barnen var det enbart Filip som dog som ung efter att ha insjuknat under en resa som befälhavare till New York, där han även begravdes. Filip, Nils och Sven gick i sin fars och farfars fotspår och blev sjökaptener. Nils blev efter att har gått iland bonde i Norrby. Sven gick även han iland och var under en tid bonde på Pellas innan han flyttade till Sydamerika. Jens och Mery bosatte sig på varsin gård i närheten av Pellas. Sally och Adele flyttade till sina makars gårdar i Norrby respektive Flaka i Lemland. Ebba gifte sig aldrig och bodde kvar på Pellas. Yngste sonen Peder emigrerade till USA.
Erik Petter Eriksson föddes år 1823 som den äldste i en syskonskara på 5 barn. Erik Petter fick tidigt ta över fädernegården Pellas. Fadern dog år 1837 och efterlämnade ett skuldtyngt hemman. Vad historien förtäljer så skulle hemmanet med allt lösöre säljas på auktion men den driftige femtonåringen Erik Petter lyckades övertala alla fordringsägare att vänta med sina betalningskrav. Erik Petters plan var att bygga fartyg och börja med fraktseglation och på så sätt få pengar för att återbetala faderns skulder.
Erik Petter gifte sig med Brita Stina Persdotter, född i Rörstorp 1830 och död 1913. Paret fick 2 barn som levde till vuxen ålder, August och Erika. August tog över hemmanet och Erika flyttade som gift till en annan skeppargård i Granboda, till Hansas.
Det första fartyg som Erik Petter Eriksson var huvudredare för var Trefanten. Erik Petter Erikssons fartyg Fredrika var på sin tid det största fartyget i Lemland och även det första skonertskeppet i socknen. År 1869 och två år framåt var Erik Petter Eriksson huvudredare för det nybyggda skonertskeppet Leo, som han och övriga delägare lät bygga i Sideby. År 1874-75 var Erik Petter Eriksson huvudredare för 10 fartyg, varav sju stycken var byggda i Sideby. Erik Petter Erikssons sista fartyg, Freja, byggdes i Söderby i Lemland.
Erik Petter hade ett gott rykte som en bra och hederlig man och han gjorde stora förtjänster på sina skepp. Han kallades även för “Lemlands bank”, eftersom han bedrev en egen privat lånerörelse åt andra bonderedare som ville bygga fartyg. Han var skrivkunnig, vilket inte var vanligt i bygden under denna tid. Han var självlärd och höll auktioner, upprättade bouppteckningar och gjorde arvskiften i både Lemland och Lumparland. Då lönsamheten sjönk för de små bonderedda fartygen byggda av trä, då ansåg Erik Petter att det var dags att satsa sina pengar på ett nytt hus istället för på nya fartygsbyggen. Erik Petter dog år 1908.
Så här beskrivs Erik Petters tankar kring ett nytt husbygge på Pellas i boken Leo:
Erik Petter har fortfarande kvar en del av skulden därför att det är mera lönsamt att satsa på nya skepp än att använda hela överskottet till skuldens betalning. Han känner inte längre ett lika skriande behov av att göra sig fri från den. Stora penningsummor har upphört att förskräcka honom, och sedan länge är seglationen ett större intresse än skulden. Men föresatsen står fast: innan skulden är betald byggs här inget hus.
På gården Pellas har familjen Eriksson sina släktrötter djupt begravda. Stamfader är Erik Petter Eriksson som lät bygga huset som nu är ett museum. Många generationer av släkten har bott på gården både före och efter Erik Petters tid. Den siste ägaren i släkten Peder Eriksson, Erik Petters barnbarn, gjorde det möjligt att skapa ett gårds- och släktmuseum på gården då han donerade sitt barndomshem så att ett museum kunde grundas. Erik Petters ättlingar har fortsatt att driva museet så familjen Erikssons saga på gården fortsätter.
Skeppargården Pellas drivs av medlemmar ur den stora Erikssonska släkten och av många andra entusiastiska personer intresserade av Pellas historia. Några personer som var med om att grunda museet är fortfarande aktiva på olika sätt inom föreningen. Husmor sedan starten är Freya Darby, barnbarnsbarn till Erik Petter Eriksson. Ordförande i föreningen är Folke Engblom, barnbarnsbarnbarn till Erik Petter. Med från starten var också Leif Lindvall, mångsysslare på gården och barnbarnsbarn till Erik Petter, samt Rita Nordberg, frivillighjälpare på gården och barnbarnsbarn till Erik Petter.
Kiki Alberius-Forsman, journalist och författare, och sommarboende i Granboda har gjort personliga porträtt av de fyra erikssonska släktmedlemmarna som alla har sina egna minnen av tiden på gården då den var bebodd av familjen Eriksson och surrade av liv. Personporträtten kan läsas i vår museiguide i sin helhet och Pellasfolket idag, Freya, Folke, Leif och Rita kan ni möta i de korta filmerna där de beräattar om livet förr på Pellas.
År 1989 kommer boken Leo ut av den finlandssvenska författaren Ulla-Lena Lundberg. Boken handlar om det åländska segelfartyget Leo, byggt i Sideby år 1870, och människorna kring fartyget. Handlingen utspelar sig till stor del i Granboda på gårdarna “Simons” och “Eskils”, i verkligheten Pellas och Hansas, och om människorna som bor på gårdarna. Det här blir upptakten till en åländsk museisaga. Gården “Simons” från boken, verklighetens Pellas, står tom och obebodd i närmast orört skick och väntar på att väckas ur sin Törnrosa-sömn. Boken Leo väcker ett stort intresse till liv för denna del av den åländska segelsjöfarten och tankar på att bilda ett museum på gården väcks.
Skeppargården Pellas är ett minnesmärke över den epok i den åländska sjöfarten som kallas bondeseglationen och som omfattar tiden från cirka 1850 till första världskriget slut. Under den perioden satsade främst bönderna på fraktseglation och investerade med varierande framgång i allt större skutor. Som bevis på sin framgång lät många bygga nya ståtliga mangårdsbyggnader på sina gårdar. Byggnaderna kallas allmänt för skeppargårdar och är speciellt vanliga i kommunerna Lemland och Vårdö, för sin tid de två främsta sjöfartskommunerna på Åland. Även husbonden på Pellas lät bygga ett nytt och rejält hus på sin gård Pellas, ett hus som troligen kom att bli Ålands största skeppargård.
25 maj 1992 donerades Pellas till Ålands sjöfartsmuseum av Peder Eriksson, den siste i den stora syskonskaran Eriksson som växte upp på gården vid sekelskiftet 1900. Donationsbrevet undertecknades i den vackra kaptenssalongen från Herzogin Cecilie på Ålands sjöfartsmuseum, där Peders bror Sven Eriksson varit befälhavare. Ålands sjöfartsmuseum ställde som krav vid donationen att en organisation skulle bildas för drivandet av gården och föreningen Skeppargården Pellas r.f. grundades senare samma år. Gården med alla tillhörigheter överläts sedan av Ålands sjöfartsmuseum till den nybildade föreningen och år 1995 öppnade museet sina dörrar.
Pellas mangårdsbyggnad är ett imponerande hus med yttermåtten 21,5 meter på längden och 11 meter på bredden och med en bostadsyta på den nedre våningen på 250 kvadratmeter. Takhöjden i vissa rum på den nedre våningen är över 3 meter. Det finns dessutom en stor och öppen vindsvåning. Den nuvarande mangårdsbyggnaden byggdes av skeppsredaren och bonden Erik Petter Eriksson år 1884. Gården Pellas ägdes av sjöfarts- och bondesläkten Eriksson från 1670-talet fram till 1990-talet, då gården blev museum.
Mangårdsbyggnaden på Pellas är en av Ålands största skeppargårdar. Pellas som skeppargård byggdes relativt sent. De flesta skeppargårdar på Åland byggdes mellan åren 1850 och 1880. Då Pellas stod färdig år 1884 var bondeseglationens guldålder redan förbi. Då Pellas byggdes stod redan det ståtliga grannhuset Andersas färdigt sedan drygt 20 år tillbaka.
Det hade alltid förekommit konkurrens mellan de båda sjöfartsfamiljerna. Pellas sägs ha byggts ett stockvarv högre och några meter längre än grannhuset Andersas, som däremot är bredare än Pellas. Det var viktigt för Erik Petter, husbonden på Pellas, att hans hus skulle bli större. Den nya mangårdsbyggnaden på Pellas var den sista av skeppargårdarna som byggdes i byn och det tog flera år att färdigställa. Erik Petter var redan en gammal man med sina 62 år då det nya och imponerande huset stod klart. Så här beskriver Pamela ERiksson konkurrensen mellan gårdarna:
Pellas närmaste granne var Andersas, som också var en ark fast i något mindre skala. Andersas var i varje fall nästan lika imponerande. Faktiskt var det just för att granngården var så pampig som Pellas hade blivit ännu pampigare.
Pamela Eriksson i sin bok Hertiginnans sista resa.
Erik Petter Eriksson, husbonden på Pellas, var under sin tid som redare huvudredare för Trefanten, Fredrika, Augusta, Leo, Linnea, Elina, Ceres, Åland, Eli, Cedia, Primus, Elida, Wendla och Freja. Förutom dessa så ägde han andelar i flera andra fartyg. Leo blev det mest beryktade av Erik Petter Erikssons fartyg, kallad för Människoätaren eftersom hon hade rykte om sig att under varje seglats kräva ett liv. Leo var, trots sitt dåliga rykte, ett lyckosamt skepp. Hon kallades även för Penningdraken, eftersom hon var Erik Petter Erikssons mest vinstbringande skepp.
Av fartygen på Pellas byggdes några i Lemland, bl.a. Erik Petter Erikssons första segelfartyg skonerten Trefanten och Fredrika som var det första segelfartyget av typen skonertskepp i socknen. Sju av segelfartygen beställdes från Sideby i Österbotten, en ort som byggde många segelfartyg för åländska redare. Efter år 1874 minskade Pellas rederiverksamhet och då Pellas nya mangårdsbyggnad uppfördes förde husbonden Erik Petter Eriksson två fartyg.
Det sista fartyget som ägdes av Pellas var Freja, där Erik Petter Erikssons son August hade övertagit redarskapet efter fadern. Lönsamheten sjönk för de små bondeägda fartygen byggda av trä under slutet av 1800-talet och August Eriksson lämnade sjölivet och blev istället bonde på heltid på Pellas. Av August Erikssons söner blev flera sjökaptener och fartygstraditionen på gården levde vidare genom dem.
Bondeseglation kallas sjöfarten som bedrevs av åländska bönder under andra hälften av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Under bondeseglationens glansdagar kunde ett lyckosamt fartyg ”bli seglat ur bok”, d.v.s. tjäna in sina anskaffningskostnader, på två eller tre säsonger. Främst handlade det om fraktfart på Östersjön och Nordsjön, men resor längre bort förekom också. Lemland var tillsammans med Vårdö Ålands främsta sjöfartskommuner under bondeseglationen.
Alla befolkningsgrupper var engagerade inom bondeseglationen på ett eller annat sätt. Männen var redare eller sjömän och kvinnorna hjälpte till vid utrustningen av skutorna. Att vara redare för ett fartyg innebar inte att man var ensam ägare till den, utan man ägde vissa andelar. Huvudredaren var den största ägaren och hade det största ansvaret för skutan och fick också den största behållningen av vinsten. Man kunde äga andelar i flera fartyg: sjättedelar, åttondelar, sextondelar och trettiotvåondelar och så vidare. Andelssystemet gjorde det möjligt för alla samhällsklasser att äga andelar.
Frakten på de bondeägda fartygen bestod vanligtvis av virke eller ved som lastades längs Norrlands, Västerbottens eller Österbottens kuster för att säljas i Danmark, England, Tyskland och övriga länder längs Nordsjöns kustremsa. Den bondeägda flottan seglade vanligtvis enbart i Östersjö- och Nordsjötrafik.
Överallt på Åland tycktes pojkar vara sjöman och snickare av naturen, men på Lemland låg gräddan av sjöfarare som ett tjockt lager över befolkningen. Var och varannan karl var sjökapten eller redare. – Pamela Eriksson i sin bok “Hertiginnans sista resa”.
Sjöfartsnäringen under andra hälften av 1800-talet har i hög grad påverkat det åländska kulturlandskapet. Med hjälp av ökade inkomster från sjöfarten kunde bönderna bygga större hus. De stora husen blev stående bevis för hur välbärgad och lyckosam en redare eller skeppare var, husen var statussymboler. Skepparna och skeppsredarna var också innovatörer i det åländska jordbrukssamhället. De införde ett modernt bostadsskick i ett annars traditionsbundet och konservativt samhälle.
Då böndernas husbehovsseglation från och med mitten av 1800-talet mer och mer övergick i arrangerad frakttrafik fick bönderna råd att förstora och förnya sina gamla omoderna bostäder. I byn Granboda finns ytterligare fyra skeppargårdar, Andersas som är Pellas närmaste granne, Nedergårds, Hansas och Kallas. Pellas är en av de största och mest praktfulla gårdar som finns kvar idag på Åland.
På julaftonen år 2005 förstördes mangårdsbyggnaden på Pellas i en eldsvåda. Branden fick sin början i ett elskåp och då grannarna upptäckte att det brann och alarmerade brandkåren var redan en stor del av huset övertänt. Branden spred sig genom salen och upp över den öppna vinden och både salen och vinden blev helt utbrända. Den östra delen av huset klarade sig bättre och därifrån lyckades man rädda en del föremål.
Läs mer…
Tack vare en fullvärdesförsäkring på huset så var det möjligt att återställa huset efter branden och byggarbetet påbörjades direkt efter att röjningsarbetet var klart. Stockstommen i huset hade klarat branden förvånansvärt väl. Där stockarna var alltför skadade på vinden ersattes de med gamla återvunna stockar eller med nya stockar från Pellas egen skog.
Branden avslöjade flera intressanta detaljer i den delen av huset som klarade branden. Under lagret av flagnande, sotiga och vattenskadade tapeter fanns handmålade tapeter. Rummen fick nya dekormålningar enligt de gamla förlagorna. Liknande tapetmönster har även hittats i en skeppargård i Söderby, Lemland, och i en skeppargård i Vårdö, och var förmodligen skapade av en kringvandrande professionell dekormålare under 1880-talet. Den nya tapeten i salen är handtryckt med den gamla tapeten som förlaga.
Ingen har tagit ett träd ur Simons skog sedan Erik Petter byggde Fredrika. Här växer det timmer som hela socknen avundas honom. Till och med österbottningarna, som brukar skaka på huvudet åt de förvridna åländska furorna, måste medge att det i Simons skog växer träd som inåt landet i Österbotten. ”Leo” av Ulla-Lena Lundberg
Pellasättlingar - Intervjuer
Folke Engblom
Född 1948 på Norrgårds i Lemland Norrby. Skogsbruksingenjör, verksam inom den åländska skogsnäringen sedan barnsben. Bor i Lemland Norrby. Sonson till Sally och Verner Engblom. Sally var född på Pellas och en av de nio syskonen Eriksson. Hennes bror Nils gifte sig med Verners syster Aina och de bosatte sig också i Norrby. Son till Ingmar och Aili Engblom, född Virtanen. Ordförande i föreningen för Skeppargården Pellas sedan 1997.
Farmor Irenes begravning
Irene var egentligen min pappas farmor, men hon kallades även av mig för ”farmor Irene”.
Hon låg i öppen kista i salen och mycket folk var samlat för att som det hette ”sjunga upp liket”. Det innebar att man sjöng någon psalm i hemmet före avfärden till kyrkan.
Farbror Leif, som jag kallade honom fast han egentligen var pappas kusin, hade köpt sig en kamera med modern blixt. Jag minns att han ställde sig upp på en stol för att kunna ta en bra bild av farmor och folket i salen. Och så blixtrade det! Det imponerade på mig. Jag hoppas det fotografiet finns kvar i dag.
Sedan körde vi alla i kortege till jordfästningen i Lemlands kyrka. Vi hade kommit i bil till begravningen, far och farbror köpte bil 1949. Före dess hade de en så kallad biltraktor.
Skrattsjuka
Mitt allra första Pellasminne är när jag drabbades av skrattsjukan, som vi brukade kalla det. Jag var helt liten, bara i tre- fyraårsåldern. Jag skrattade hysteriskt och kunde inte sluta.
Mina föräldrar, farmor och jag var på besök på Pellas. Vi satt i köket. Alla blev irriterade på mig och körde mig under bordet.
Farmor Irene var nästan blind på slutet av sin levnad. Jag minns hur hon kom med sin käpp ut i köket från sin kammare.
Pellasfolket är känt för att vara aningen temperamentsfullt. Men min pappa Ingmar var av den lugnare sorten. Han släktades nog på sin far Verner, som var känd som en man som gick sin egen väg. Han arrendera ut åkermarken på Norrgårds och ägnade sig åt skogsbruk och husbyggnation. Skogen har blivit både min fars och mitt intresse och levebröd.
Mamma Aili
Mamma Aili kom från Töfsala och var finskspråkig. Hon kom till granngården Michels i Norrby som tjänarinna för att lära sig svenska. Hon kom till Åland 1943, mitt under kriget. På den tiden krävdes det pass för att komma från fasta Finland till Åland.
De första åren tillbringade hon i Mariehamn, bland annat som hushållerska hos familjerna Stafvs och Grönbergs. År 1947 kom hon sedan till Norrby.
Jag tror mamma drömde om att få studera vidare, men det blev som för många andra att mjölka och jobba med hårt jordbruksarbete. Mjölkning började senast klockan sex på morgonen och utfördes alla kvällar efter middagen.
Det var nog hon som stod för temperamentet i familjen.
Det var inte så lätt att vara finskspråkig på Åland på den tiden. Hennes modersmål hade inte hög status. Därför pratade mamma inte finska med mig hemma på Norrgårds. Lite finska lärde jag mig hos mormor och morfar under några sommarveckor. Där var vi fullt sysselsatta med höbärgning, strömmingsfiske och jordgubbsplockning.
Skogsintresse
Jag gick de fyra första klasserna i Söderby skola. Någon skolskjuts var det inte tal om. Jag hade 2,9 km till skolan. Gränsen för att få bli skjutsad låg på 3 km.
Senare gick jag i Rörstorps skola. Där var gränsen 5 km – och jag hade 4,9 km skolväg. Så det blev att traska, cykla eller skida.
Skolskjuts fick jag först under de tre månader jag gick fortsättningsskola i Strandnäs.
Redan tidigt var jag intresserad av skogen. Jag var bara fyra år när jag fick min första yxa och jag gick gärna som barn ut ensam för att kvista fällda träd.
När jag var 9 år högg jag mig i foten och måste vara hemma en hel månad från skolan för att foten skulle läka. Sedan dess har jag klarat mig undan olyckor i skogen.
Jag utbildade mig till skogsbruksingenjör i Ekenäs och jag hade drömmar om att flytta till Kanada, men ett skogsföretag behövde en ålänning som kunde lite finska. Och jag tog jobbet. Småningom blev jag vd för Skogsägarförbundet och några år före pensioneringen blev jag också egen företagare i skogs- och byggbranschen.
Pellas delas
Som barn uppfattade jag att sammanhållningen mellan Pellassyskonen var bra. Därför blev det litet av en chock för mig som tioåring att följa med delningen av Pellas. Då blev telefonsamtalen plötsligt betydligt kortare och hetsigare.
Gården skulle nu spjälkas i sju delar. Två av de nio syskonen hade ju avlidit utan att efterlämna arvingar.
Lantmäteriingenjör Bertel Fagerlund gavs i uppdrag att dela ägorna i sju värdemässigt jämställda delar. Sedan lottades delarna. Jag brukar säga att han gjorde ett bra jobb, för alla syskonen var lika missnöjda med sin del.
Lösöret såldes på auktion. Min farmor Sallys bror Peder, yngste sonen i syskonklanen och tillika min gudfar, köpte mangårdsbyggnaden i bolag med sin brorson Ray.
Donation
Peder som med sin hustru Mery, bodde i New York, behöll den västra delen av huvudbyggnaden. Där bodde de under sina årliga besök på Åland under 1970- och 80-talen. Vid deras sista besök ansåg de att huset var i så dåligt skick att de valde att bo i Mariehamn.
Ray flyttade in i husets östra del. Dessutom inredde han två hyreslägenheter upp på vinden. Ray avled 1977 varefter familjen så småningom valde att flytta vidare.
Vid sitt sista besök på Åland oroades sig Peder mycket över vad det skulle bli av Pellas. Jag tror att idén att donera huset till Ålands sjöfartsmuseum väcktes av Tove Wikström, som bodde sommargranne med Pellas.
Tillsammans med fastighetsförmedlare Harald Karlsson upprättades 1992 ett förslag till donationsbrev. Brevet sändes till stiftelsen för Ålands sjöfartsmuseum. Stiftelsen avböjde dock donationen med motiveringen att donationen gällde endast en del av huset.
Efter många funderingar beslöt Peder att kontakta Rays familj med förslag om att byta mark mot den östra delen av huset, inkluderande uthus och del av tomt. En överenskommelse kom till stånd och Peder var nu ensam ägare till Pellas.
En eller tre hektar
Ett nytt förslag till donationsbrev upprättades och sändes till stiftelsen för Ålands sjöfartsmuseum. Styrelsen accepterade donationen under förutsättning att en stödförening skulle bildas med uppgift att ansvara för byggnadernas skötsel.
En liten kuriositet var att då överlåtelsen skulle göras satte sig sjöfartsmuseets jurist på tvären. I det ursprungliga förslaget nämndes en hektar stor tomt. Men nu föreslogs att donationen skulle gälla hela tomten, det vill säga cirka tre hektar. Han ansåg sig ha fullmakt att endast ta emot den hektar som var nämnd i ursprungsförslaget. Småningom löstes frågan om storleken av tomten och museet blev ägare till hela Pellas tomt.
År 1992 registrerades stödföreningen Skeppargården Pellas varefter en ny donation blev aktuell. Nu från Ålands sjöfartsmuseum till föreningen. Dessa handlingar undertecknades i kaptenslogen i sjöfartsmuseet 1994. Just där Pellassonen Sven suttit många dagar under seglationen mellan Europa och Australien. Föreningen representerades av Leif Lindvall och mig. Sjöfartsmuseet av Göte Sundberg och Christer Jansson.
Renovering
Byggnaderna var rätt nergångna vid det laget och mangårdsbyggnaden hade stått tom några år. Vatten och avlopp saknades, de sista invånarna hade bott i en lägenhet på vinden, österut. De flyttade ut 1990.
Vi i föreningen insåg snart att en upprustning skulle bli kostsam, samtidigt hade vi tur i och med att det var lågkonjunktur och vi fick sysselsättningsmedel för att påbörja arbetet.
Föreningen Skeppargården Pellas första ordförande var Gun Holmström. Efter henne, 1997, valdes jag till ordförande och har alltså nu svingat ordförandeklubban i över 20 år. Det har varit mycket arbete, men släkten, mest de många kusinerna, alltså barnen till de ursprungliga nio syskonen på Pellas, har tagit ansvar och utfört mycket av allt det arbete som behövt göras.
Branden på julafton
Så blev det jul 2005. Kalle Anka hade just slutat på tv:n och vi var beredda att sätta oss kring julbordet. Då började vår son klä på sig ytterkläderna. Han var med i Lemlands frivilliga brandkår och det hade kommit ett larm om att det brann på Pellas. Jag hoppades innerligt hela vägen dit att det var ett falskt alarm, men när vi närmade oss huset såg vi redan stora lågor slå ut från de västra fönstren.
Vi hoppades kunna rädda östra sidan eftersom det blåste från ost. Men under natten svängde vinden till väst. Det uppstod en explosion då brandgasen som samlats på östra sidan av vinden antändes och plötsligt rasade hela yttertaket ner.
Brandkårerna bekämpade branden under lång tid och eftersläckningen pågick ända fram till annandag jul klockan 20.00. Då lades ansvaret på styrelsen att se efter att inga nya brandhärdar uppstod.
Mycket förstördes, men inte allt. Västra delen av nedre våningen blev helt utbränd. Under natten bar brandkåren ut så mycket som möjligt av möbler och andra inventarier. Själv kom jag hem först klockan tre på julnatten.
Direkt efter branden sa både Freya Darby och jag och att Pellas måste byggas upp igen. För oss var något annat otänkbart. Många föreningsmedlemmar och andra frivilliga ställde upp för att röja upp efter branden.
Vi trodde först att alla stockar var förstörda, men när riktigt stora stockar börjar förkolna sväller de och bara några centimeter runt stocken blev brända.
Återuppbyggnad
All stock i nedre våningen klarade sig någorlunda och endast några små lappningar behövde göras. Men till övre våningen behövdes nya stockar, riktigt långa och breda. Dessa stockar donerades av Johan Mörn som samtidigt höll på att riva en äldre bondgård i Saltvik Långbergsöda.
Vi fick även donerat en del golvplankor från Lars Eriksson i Eckerö Överby.
All ytterpanel måste bytas. Det gällde att få tag på långt timmer, minst elva och en halv meter långt. En stor del av det timret kom från min far Ingmars skog.
Timret fördes sedan vidare för kilsågning vid Pålsböle såg. I Eckerö kunde Göte Gundesson efter viss omändring av maskinerna stå för hyvlingen. I det läget kände jag att jag var rätt man på rätt plats. Jag hade ju en del kontakter i branschen.
För den inledande saneringen och återuppbyggnaden anlitades Bygg Ab. Styrelsen tog beslutet om att inte återställa lägenheterna uppe på vinden. Försäkringsbolaget kompenserade oss för det.
Föreningen bidrog med 70 000 euro till återuppbyggnaden och därtill åtskilliga tusentals frivilliga arbetstimmar. Försäkringsbolaget fick skjuta till 1,1 miljoner. Här får föreningen tacka Ålands Ömsesidiga försäkringsbolag och dess vd Göran Lindholm för ett gott samarbete.
Bolaget hade kalkylerat med att återuppbyggnaden skulle gå på 650 000 euro. Jag själv angav en summa på omkring 1,05 miljoner då skattemyndigheterna begärde in en kalkyl över vad renoveringen kunde bli att kosta.
Ett nytt tak kom snabbt på. Det behövdes ju för att skydda det som var kvar av huset.
Restaureringen fortsatte fram till våren 2008.
Det är ingen Pellaskopia vi har i dag. Själen finns kvar och huset av i dag motsvarar dessutom mycket bättre det hus som vår anfader Erik Petter lät uppföra 1884.
Minnet av eldsvådan finns kvar. Också rent konkret. Den som öppnar stora tallriksskåpet i köket känner ännu i dag röklukten där – snart 15 år efter branden.
Återinvigning
I augusti 2008 var det återinvigning och glädjen stod högt i tak.
När föreningen var ny ökade medlemsantalet stadigt till 150 personer. Nu krymper det sakta. Föreningen i har i dag 130 medlemmar.
Tyvärr är bara ett 20-tal av medlemmarna aktiva. Speciellt bland de yngre och medelålders saknas tiden och engagemanget för att jobba ideellt på Pellas. Det är ju ett bekymmer för många föreningar nu för tiden. Kanske är det en övergående trend, vi hoppar över en generation, sedan vill och orkar folk kanske jobba frivilligt igen. Eller så måste vi mer och mer övergå till avlönad arbetskraft. Men då kräver säkert ekonomin att vi fjärmar oss från de tankar som donatorn ursprungligen ställde för donationen.
Festlokal
Med tiden har ladugården blivit populär som festlokal och hyrorna är numera en bra inkomstkälla för föreningen.
Tyvärr upplever en del grannar sig störda av musik och ljud från festdeltagarna. Det är ett dilemma som är svårt att tackla.
Kanske har de yngre generationerna i någon mån mist intresset för hembygdens historia. Måhända lär de sig för lite om ämnet i skolan. Det skulle förklara det bristande intresset hos många yngre, samtidigt som det är viktigt att bevara och dokumentera det gamla som varit förr i världen, med hembygdsmuseet av Pellas typ.
Gästerna som kommer hit i busslaster från Sverige, Finland och resten av världen brukar bli begeistrade och tycka att huset är så fint och har en så otrolig atmosfär.
Allra mest intresserar sig besökarna ändå för de båda stora olyckor som hänger ihop med Pellas historia, nämligen Herzogin Cecilies förlisning och branden julafton 2005.
Föreningen behöver även bli bättre på att framhäva Pellas historia och framför allt visa viken otrolig person Erik Petter var som från absolut ingenting byggde upp ett av dåtidens största rederier på Åland.
Berättat för:
Kiki Alberius-Forsman
Freya ”Pippy” Darby, född Eriksson
Född 1938. Bodde sina första sju år på Pellas, växte upp och gick hela skolgången, elva år, i Sydafrika. Utbildade sig och bodde åtta år i London. Återvände med maken Peter Darby till Åland 1966. Pensionerad fysioterapeut, fårfarmare. Bor i Björkebo i Lemland, Bäckäng. Dotter till Sven och Pamela Eriksson, syster till Sven Cecilie, född 1936. Eldsjäl och husmor på Pellas
Pellas dragningskraft
Jag förstår inte själv varför Pellas har en sådan dragningskraft både på mig och andra. Det är stort, det har en sällsam värdig atmosfär, huset är rent, allt liksom andas harmoni. Dessutom löper samarbetet med alla frivilliga så bra.
Pellas står för minnen, det är en idé om hur livet var en gång i tiden – men egentligen hade nog folket på gården det riktigt slitsamt, trots att förhållandena här var bättre än på många andra ställen.
Pellas är sig självt tillfreds, på något sätt. Men jag vet inte om vi längre vågar kalla gården representativ till hundra procent för tiden från allmogeseglationen. Inredningen är ju uppblandad numera med föremål från andra gårdar och tider.
Barndomsminnen
Jag har inte själv så många minnen från barndomen på Pellas, jag flyttade ju härifrån som sjuåring. Men lite minns jag, stämningen, lukterna, människorna, djuren …
Jag är född på BB i Mariehamn, i Västra hamnen, ett och ett halvt år efter min bror Sven Cecilie, som vi kallade “ Squirrel”, alltså ekorre, för att han hade små hårtofsar på öronen.
Mamma och pappa pratade engelska med oss och med varandra. Mamma Pami ville på så sätt ge oss ett extra språk.
Under de år vi bodde på Pellas sov vi i västra kammaren på vinden, men åt och hade sällskap med farmor Irene och faster Ebba på nedre våningen.
Vi gick alltid till sängs klockan sex, vinter som sommar. Jag minns hur jag låg ljusa sommarkvällar och hörde grannbarnen vara ute och leka. Mamma Pami hade läst i Truby Kings bok om uppfostran att tidig och regelbunden sovtid var bra för barn. Så vaknade vi tidigt också, vid fem sex, när de vuxna steg upp för att mjölka korna.
Alla kallade mig Pippy, det var väl för att jag skrek så mycket.
På somrarna var vi i Sandvik och simmade, vi tog upp lera från sjöbotten och åkte rutschkana på den på klipphällarna ner i vattnet. Jag simmade bra. En gång riktigt långt ut, till en gästande segelbåt som hade ankrat i viken. Ombord var de överraskade över att jag kom simmande ut till dem.
På gården brukade vi reta upp gumsen och sedan kvick hoppa undan när han kom farande mot oss.
Med Granbodas allra första bil for vi till staden för att se Disneyfilmen Pinocchio.
Min kusin Rita och jag red barbacka på en häst som skulle föras till bete – varför jag minns just det, förstår jag inte.
När alla andra barn gick till skolan i Rörstorp ville jag också börja skolan, trots att jag bara var sex år. Jag följde efter de andra barnen. Först blev jag hemkörd, men efter några gånger fick jag ändå börja skolan. Tre månader senare flyttade vi till Sydafrika.
Bus och skäll
Rita brukar berätta att jag fick en vit kattunge, men jag ville ha en svart, så jag doppade den i tjära. Jag tror den dog efter det …
En gång hade vi hittat några glasflaskor som vi roade oss med att slå sönder mot husgrunden åt nordöst. Då blev det ordentliga avhyvlingar av både mamma och pappa. Det var ju dumt gjort, flaskorna hade kunnat komma till användning. Allting togs tillvara på den tiden.
Min kusin Leif var farmor Irenes älskling men hon hade nog tid för oss alla – Rita, Ray, Squirrel, Harald, Ingmar, Bjarne och Yngve.
Vi gjorde rätt busiga saker, vi kunde till exempel kasta ägg i berget bara på skoj. Skäll fick vi då också, så klart.
Hos Märta och Jens brukade vi barn få kaffe med mycket socker och mjölk. Det var en hemlighet, vi fick inte berätta om det för Pami.
Att vara barn på Pellas innebar att man serverades måltider på fasta tider och sedan fick man genast order om att gå ut och leka.
Jag minns när bagarstugan brann 1943. Vi barn stod i köksfönstret och såg elden. Ingen vet säkert hur branden uppstod, men det talades om att farmors förkläde hade hängt för nära spisen och tagit eld. Av stockarna som blev kvar efter branden byggdes det senare en liten bagarstuga som vi kallar Lillstugan. Den flyttades 2012 för att ge plats åt den ny gamla Bagarstugan skänkt av Ingmar och Folke Engblom.
Efter renovering är Lillstugan i dag bostad för den anställda sommarguiden.
I köket
Farmor Irene fanns alltid på Pellas. Jag kommer ihåg henne sittandes i gungstolen i köket och att det var skönt att sitta i hennes stora famn.
Faster Ebba var alltid inomhus för att hjälpa till i hushållet. Hon var kortvuxen och puckelryggig. Det talades om att hon haft engelska sjukan, men min mamma trodde mer på att hon skadats som liten när hon damp ner i golvet, då lakanet som hon låg i brast. Lakanet hade hängts upp som en hängmatta i brödspettskrokarna i köket.
Farmor Irene och Ebba skötte hushållet och oss ungar. På så vis fick Ebba ett familjeliv, trots sitt handikapp. Farmor bodde i det som kallades ”farmors kammare”, väster om köket, Ebba i kammaren öster om köket.
I det vi kallar stugan satt de ofta i gungstolen där och pratade i telefon. Farmors syskon ringde och likaså de utflyttade barnen. Sammanhållningen mellan de nio syskonen var stark, särskilt mellan de fyra systrarna Sally, Adele, Mery och Ebba.
Farmor Irene hade en både vänlig och stor pondus, hon var viljestark och barnkär.
Hon tyckte om att ställa till stora kalas med mycket god mat. En sak både hon och min mormor tyckte om var maränger, stora som bullar. De skulle alltid finnas på bordet på festerna.
Inom sju månader i 1954 dog först farmor Irene sen faster Ebba och sen pappa Sven i Sydafrika .
Farfar Erik August som dog redan 1931, var inte så snäll, har Jens berättat. Jens kallade honom för ”en riktig djävul” och han härjade mycket med barnen när de skulle hjälpa till i jordbruket. Erik August var en hästkarl som ställde upp i travtävlingar med sina hästar och Sven ärvde detta intresse.
Mamma deltog också i travtävlingarna, trots att det på den tiden var rätt ovanligt för kvinnor att vara med i sådana sammanhang. En häst hette Kaj, en annan Love.
Hertiginnans sista resa
En händelse som präglat hela mitt liv är förlisningen av den fyrmastade barken Herzogin Cecilie, ”Hertiginnan”, vid Devons kust i England. Redare var Gustaf Erikson, som vi – tvärtemot vad många tror – inte är släkt med.
Pappa Sven var bara 26 år när han blev befälhavare.
Mamma Pami och han hade gift sig i Nystad i början av oktober 1935 och detta som skulle bli deras smekmånad blev ett drama, en vida omtalad händelse som blev omskrivna i pressen över hela världen och senare också i en rad böcker och filmer.
Herzogin Cecilie grundstötte i tät dimma den 25 april 1936 på Ham Stone vid Devons kust. Efter flera försök att dra loss henne och delar av lasten lossats, flöt hon igen och bogseras i juni 1936 till Starehole Bay, där hon blev liggande utanför Salcombe hamnen.
Det blev förbjudet att åka vattenskidor i mynningen till Salcombe, sporten blev hänvisad till Starehole Bay, men Herzogin Cecilies master som då var det enda som låg ovanför vattenytan var i vägen för småbåtstrafiken så marinen kom och tog bort fartygets master.
Den 18 januari 1939 efter en storm sjönk fartyget ännu längre ner i sanden.
Pappa var ung och gjorde säkert misstag när fartyget gick på grund. Hertiginnan hade just vunnit den omtalade kappseglingen från Australien, med svårslagna 86 dygn. Men det som orsakade hennes slut var att hon inte fick bogseras in till Salcombe hamn, som var mera skyddad från stormar och slutligen kom en storm och gjorde slut på henne. Hälsoinspektören tyckte att den jäsande vetelasten skulle drabba turismen och beslöt att inte släppa in henne. Det beslutet harmar mig ännu i dag. Fartyget hade kunnat räddas.
Tänk så många månader de höll på med att försöka rädda Hertiginnan. Mina föräldrar var fem månader där och hela världen följde med.
Mamma Pami fick rykte om sig att hon styrde och ställde och ledde hela räddningsoperationen. Så var det naturligtvis inte. Ryktet kom sig av att det var hon som höll i korrespondensen hem till rederiet i Mariehamn och hon var också den som talade med alla journalisterna. Hon var själv journalist och försökte få ihop pengar för att rädda Hertiginnan genom kontakter till allmänheten genom pressen.
Den 9 juli 1936, efter en storm som knäckte fartyget, fanns det inget hopp längre om att rädda Herzogin Cecilie. Då började tömning av fartyget.
Galjonsfiguren, ratten och kaptenssalongen kan man i dag se på Ålands sjöfartsmuseum i Mariehamn.
Pappa fick som kapten hela skulden på sig. Han valde att bli bonde och stanna hemma hos fru och barn. Senare fick han anbud av rederiet om arbete igen, men de seglatserna blev av olika orsaker aldrig av. Anbuden visade ändå att han inte var dömd av rederiet för livstid.
Gustaf Erikson var alltid mycket hövlig mot mamma och pappa. Mina föräldrar kom till Pellas 1936 efter alla händelser med Herzogin Cecilie. De tog över jordbruket och arbete i skogen. Farmor Irene blev glad över att äntligen ha dem hemma hos sig och mamma Pami förälskade sig i gården från första stund.
I den omtalade romanen hon skrev “Hertiginnans sista resa” beskriver hon kärleksfullt Pellas som en idyll och hon ville senare i livet alltid tillbaka hit. Hon var också omtyckt av Pellasfolket, hon var arbetsam, hon betraktades som duktig, krånglade inte.
Pappa Sven
Pappa Sven, född 1903, var nog i mycket en kvinnokarl. När han träffade Pamela var han redan gift, det äktenskapet bröt han upp ifrån så snart som möjligt.
Han var farmor Irenes älsklingsson, vid sidan av Filip, som dog i Amerika.
Pappa var en hästkarl och ställde upp i travtävlingar på Åland. På farmen i Sydafrika hade vi flera arbetshästar, men sen köpte vi den första traktorn, den allra första i vårt distrikt, en Ferguson Grålle.
När familjen kom till Afrika 1945 blev pappa först förman på en farm med äppelodling och det förväntades att han skulle ta i med hårda tag gentemot de anställda afrikanerna. Det var mer eller mindre piska som gällde på den tiden, men att behandla människor på det viset klarade han inte.
Senare fick han köpa en ganska stor farm i Kapprovinsen av staten och börja med jordbruk där. Vi hade mjölkkor, får, grönsaksodlingar och odling av citrusfrukter .
På farmen hade vi ingen elektricitet eller vattenledning. Från en stor tank med regnvatten tog vi med ämbar in vatten i huset och ljus på kvällarna kom från oljelampor som vi måste pumpa upp lite nu och då med luft för att få en stark och fin låga.
Vi hade en plåtbalja att bada i och då fick vi alla fyra använda samma vatten. Vi turades om att vara den som fick bada först. Ett minne som är väldigt stark är när pappa byggde en rök med en lång tunnel att elda i för att vi skulle få gott rökt skinka till jul. Det vattnas i mun bara jag tänker på det. Jag tror att han längtade till Åland och kanske aldrig egentligen borde ha flyttat till Sydafrika.
Under min barndom pratade mina föräldrar aldrig om händelserna kring Herzogin Cecilie, det var först när mamma skrev boken “Hertiginnans sista resa”, 1958, som jag blev medveten om historien.
Pappa dog när han bara var drygt 50 år gammal, 1954.
Mamma Pami
Mamma Pamela, ”Pami”, född Bourne, föddes 1908 i Pretoria Sydafrika och blev enda barnet i familjen.
Hennes mamma hade önskat sig en son och därför fick Pami som barn alltid gå klädd som pojke.
Som 12-åring kom hon till ett flickinternat i London och gick senare tre år i universitet i Oxford. Hon blev journalist på en dagstidning i Kapstaden, men begav sig efter ett par år på resa till Australien. Hon hade tröttnat på de fina klänningarna och sällskapslivet i Sydafrika och begav sig på reportageresor långa vägar bort. Bland annat red hon tvärs över södra Nya Zeeland och beskrev äventyren både i text och bild. Hon blev med tiden en riktigt skicklig fotograf och hennes bilder har vi använt i böcker som utkommit långt efter hennes död.
Hon var också på Fiji och Tonga. Där fick hon för sig att hon ville arbeta ombord på ett riktigt segelfartyg. Hon skrev då till Gustaf Eriksons rederikontor i Mariehamn. Hon fick lov att följa med som betalande besättning, prentis, alltså sjömanslärling. Hon betalade 50 pund för resan.
Pappa Sven tyckte först inte alls om att ha en ung kvinna ombord, kvinnfolk på segelfartyg betyder ju otur.
Dagen innan hon gick ombord hade hon dragit ut en tand och ena kinden var så svullen att hon knappast kunde prata. Det hjälpte förstås inte till att förbättra kontakten med kaptenen vid det allra första mötet.
Styrman Elis Karlsson var intellektuell och kunde bäst engelska av alla ombord. Han blev genast Pamis vän, en vänskap som varade livet ut.
Men snart nog vann kapten Sven Pamis hjärta och jag tror att mamma var väldigt kär i pappa genom hela livet.
Mamma var social, intresserad av alla och ville prata med alla sorters människor. Hon var fridfull och förnöjsam, men inte barnkär på samma sätt som farmor Irene. Hon var mån om att vi barn skulle lära oss engelska och få en bra utbildning. Hon skrev brev till mig och min bror varje vecka när vi bodde på skolinternat och också senare när jag flyttat till London för att få min utbildning.
Sent i livet blev mamma intresserad av yoga och efter 1966 när hon kom från Sydafrika och besökte Åland höll hon de allra första yogakurser för Medborgarinstitutet i Mariehamn. Hon fortsatt senare med yogakurser de gånger hon gästade Åland, ungefär vartannat år.
En gång tog hon med sig en matta från Pellas till Sydafrika för att öva yoga på den. Hon trodde på övernaturliga krafter, bland annat att denna matta kunde förflytta sig av egen kraft. Eller så förklarade hon märkliga händelser med mattan med att hon själv med övernaturlig kraft kunde flytta den. Det var hennes flygande matta.
År 1962 när hon var på Åland blev hon bekant med en svensk sjökapten från Göteborg. Hon bodde med honom i tre månader i ett litet torp i Dals Långed och hon skrev också hans biografi, en hittills opublicerad bok, som jag hittat bland hennes saker.
Mamma Pami flyttade tillbaks till Åland 1981. Hon tynade sakta bort i cancer och dog här på Björkebo i Granboda, 1984.
Hon var god vän med prosten Valdemar Nyman och han kom ut och bad för henne i livets slutskede.
Mormor
Min mormor Lady Bourne var sydafrikan av fransk, tysk, engelsk börd och hon blev rasande när Pami blev kär i en, som hon tyckte, simpel sjöman från en avlägsen liten holme i norr. Hon ändrade sig när hon blev bekant med honom och hon älskade verkligen sin svärson Sven och kallade honom för ”den berömde sjökaptenen”. Hon var lite snobbig av sig, faktiskt.
Hon var först gift med en man som visade sig vara bigamist. Det dök plötsligt upp en annan fru från Australien. Myndigheterna såg allvarligt på ett sådant brott på den tiden. Bigamisten burades in och dog av tuberkulos i fängelset. Jag har förstått att mormor trots allt var väldigt förtjust i honom.
Mormor gifte sig senare med min morfar Sir Roland Bourne som kom från en engelsk högreståndsfamilj och efter många olika tjänster inom engelska armén blev han försvarsminister i Sydafrika.
Mina morföräldrar skilde sig när dottern Pami var 12 år.
Den engelska släkten stöttade efter skilsmässan alltid mormor och mamma, mig och min bror.
Mormor försörjde sig som antikhandlare, hon hade butiker i Kapstaden och London. Hon hade kalkylerat med att leva tills hon blev 70 år. Då var det slut på pengarna och hon var tvungen att sälja det hus med stor trädgård hon hade byggt upp i Elgin i Sydafrika. Men hon hade tur och det grekiska miljonärspar som köpte huset tillät henne att bo kvar i huset livet ut – hon blev 96 år och grekerna betala allt under de många åren!
De kom på besök till Sydafrika bara tre månader om året och ville då bo som gäster hos mormor som på Bed and Breakfast. Så slutskedet av hennes liv blev mera lyxigt än det någonsin tidigare varit.
Mormor hade stort inflytande över dottern Pami, som skötte om henne de sista 20 åren.
Mormor dog 1981, hon hade ätit lunch och satt sig i sin favoritfåtölj. Där somnade hon in bara.
Londonåren
År 1958 kom jag in på en utbildning i fysioterapi i London. Helst ville jag utbilda mig till fysioterapeut i Stockholm, men det fanns inte någon ledig studieplats där.
När jag skulle resa hem till Åland från England, innan jag började utbildningen i London, hade farbror Linus Lindvall föreslagit att jag skulle åka med någon av Gustaf Eriksons båtar från Antwerpen.
-Säg att din pappa jobbar ombord, uppmanade han.
Men båten var försenad en hel vecka och så länge ville jag inte vänta. I stället liftade jag hela vägen till Stockholm och tog nattbåten till Mariehamn. Min kusin Ray hämtade mig i hamnen. Det var massor av snö och vägen upp till Pellas var igensnöad. Så vi måste pulsa tvärs över åkrarna – jag med nylonstrumpor och höga klackar!
Linus som hade hand om familjens pengar tyckte att jag behövde en ordentlig kappa så med pengarna köpte jag mig en tung fårskinnskappa. Jag har den ännu i dag!
Så det blev en kappa i stället för kurs. Sedan begav jag mig liftande tillbaka till London.
År 1960 hade jag varit och hälsat på vänner på sydkusten och skulle tillbaka till London och min fysioterapeututbildning där en söndagskväll. Jag liftade och en läkare, som visade sig vara nyskild, vid namn Peter Darby plockade upp mig. Jag pratade hela vägen. Han sa att han hade huvudvärk. När vi närmade oss London frågade han var jag ville bli avsläppt.
-Du kan droppa av mig var som helst, svarade jag.
-Kom och ta en drink med mig, föreslog han.
Det gjorde jag. Det föll sig otroligt nog så att puben låg tvärs över gatan där jag bodde!
Dagen därpå anlände ett stort fång rosor med ett kort: ”Vi ses i kväll” stod det. Och så dök han upp. Sedan var vi tillsammans alla dagar.
Vi gifte oss 1964. Åsa, första barnet, föddes 1965 i London och 1966 flyttade vi till Åland. Lara föddes 1967.
Nu bor Lara med sin familj i Mariehamn och Åsa med sina tre barn bor här i grannhuset i Bäckäng.
Välsignelse
Sedan 1993 är jag husmor på Pellas. Jag har hand om allt som har med kök, mangårdsbyggnaden och ladugård att göra, tar emot bokningar, anställer sommarguider och håller i de flesta trådar kring hela huset och dess skötsel.
Julafton 2005 brann Pellas. Jag, Maria och Marcus hade varit där på dagen och serverat pannkaka till tända ljus till en busslast turister från Sverige. Vi trodde först att vi hade lämnat ljus på och att det orsakat branden. Den närmaste tiden blev en mardröm av tankar och självförebråelser, men efter tre veckor kunde försäkringsbolagets experter konstatera att det var en kortslutning i en propp i elskåpet som orsakat branden.
Vi hade 2005 arbetat tio år för att göra skeppargården till ett museum. Men man kan faktiskt säga att branden blev en välsignelse. Vi förlorade en hel del inventarier, men fick i stället ett hus som mera liknar det ursprungliga. Det har en starkare grund och är en modernare byggnad vad gäller isolering och annat.
Branden ledde också till en starkare sammanhållning bland alla frivilliga och andra som arbetar på Pellas.
Leif Lindvall
Född 1932 på Pellas i Lemland Granboda. Pensionerad maskinmästare. Son till Mery, född Eriksson, och Linus Lindvall. Bor under sommarhalvåret vid Sandvik, vid Lumparns strand ett stenkast från barndomshemmet Tallmo, helt nära Pellas, och vinterhalvåret i Mariehamn. Ansvarar i dag för gräsklippningen med mera vid Pellas.
Föräldrarna Mery och Linus
Jag är född den 4 november 1932 i Pellas nordvästra kammare. Senare föddes barnen i den nordöstra kammaren, det som senare kallades barnkammaren. Där är min fyra år yngre kusin Sven född.
Mina föräldrar gifte sig den 17 december 1931. Det blev dagen då det både hölls bröllop och begravning på Pellas. Bröllopet var planerat just till den dagen sedan lång tid tillbaka och en vecka före avled hastigt min morfar Erik August. Det resonerades länge på Pellas hur man skulle göra med begravningen och bröllopet och så kom man fram till att det var lika bra att fira både ock samma dag, när det ändå rustades till fest och folk kom till gården. Så blev det och mamma hade först en svart klänning på sig under begravningen och sedan gick hon upp på vinden och bytte om till bröllopsklänning. Det var inte ett så stort bröllop, en kaffebjudning bara, för så ville de ha det. De var förhållandevis gamla när de gifte sig, mamma 36 och pappa 32.
Min mamma Mery var arbetsam och flitig. Hon hjälpte till på Pellas med alla sysslor, ofta med korna.
Min far Linus kom från Lemland Haddnäs och blev snart sjökapten och var mycket ute på sjön. Han brukade komma hem en gång per år bara, till hösten när fartygen lades upp.
Min familj bodde under några år kvar på Pellas, i östra vindskammaren. Jag blev enda barnet i min familj, men vi var elva kusiner, varav tre bodde på Pellas, så lekkamrater saknade jag inte.
Livet på Pellas
Mormor Irene och moster Ebba, som var handikappad, styrde och ställde i köket. När de inte höll på med matlagning, bakning eller disk satt de på stolen i sydöstra hörnet av stugan och talade i telefon med utflyttade familjemedlemmar, som ringde alla dagar. Därifrån var det också bra utsikt över gårdsplan och Granboda by.
I matväg erbjöds blodbröd, potatis, kött och saltströmming. Det fiskades inte så mycket på Pellas, mest köpte vi fisk av andra. Det hölls storbak av hemvete ibland och på höstarna var det slakt av gris, får och kor. Gården hade en saltbod norrut, mot Bockholm. Där förvarades kläder och olika slag av frukt och bär, kött och fisk.
En speciell sak med Pellas är att det alltid skulle finnas pepparkakor till kaffet. Annat småbröd fanns förstås också, men pepparkakorna var obligatoriska.
Vi hade mellan sex och åtta kor plus kvigor, en eller ett par grisar, en skock får och höns. Jag brukade ägga, alltså gå och plocka äggen. Vi la dem i vattenglas, för att bevara dem längre. Jag samlade också sjöfågelägg och hade ett ägg av varje sort i en samling. Sjöfågelägg användes också i matlagningen och jag vet att folk tog skrakägg och lagade kaka av.
Katter fanns på gården förstås, men inte hundar, med undantag av morbror Svens hund Pajk, som varit med ombord på hans segelfartyg Herzogin Cecilie. När den dog begravdes den på Bockholm.
Mina föräldrar byggde Tallmo, strax öster om Pellas och dit flyttade vi 1936.
Jul på Pellas
Varje juldagsmorgon for vi med häst, släde och bjällerklang till julkyrkan. Resten av juldagen fick man inte gå någonstans, då hölls man hemma.
Stora julkalas hölls annandag och tredjedag jul. Då var det fest med mycket folk, prat och skratt. Det vanliga var att det serverades kött och potatis, med någon grönsak till, ärtor, kanske, och med en bärsoppa till dessert. En stund senare bjöds det på kaffe med Ålandspannkaka, sviskonkräm och snömos.
De vuxna pratade jordbruk, vad som hänt i byn och det skvallrades om folket i bygden. Vi barn lekte kurragömma eller så spelade vi kort ”Svarte Petter” eller ”Löjliga familjen”. Vanliga spelkort förekom inte, det var syndigt.
Mormor Irenes födelsedag den 27 juli firades också stort. Då kom alla hem för att gratulera henne. Det är roligt tycker jag att vi kusiner har hållit ihop, att vi har så god sammanhållning i familjen.
Skolan
Jag började första årskursen 1940 i Rörstorps skola. Min första lärare var Vega Johansson. Henne hade jag i det som kallades småskolan, det vill säga klasserna ett och två. Sedan i storskolans klass ett, två, tre och fyra hade vi Karl Sjöstrand som lärare. Eleverna kunde efter de sex åren själva välja om de ville gå i så kallad fortsättningsklass, den bestod av några kortare kurser på vintrarna.
Under mina första skolår hade vi med oss smörgåsar och mjölk, men sedan började det kokas mat på skolan och eleverna serverades varm mat.
Vi hade lingonlov, potatislov och vi plockade också restsäd på skoltid, alltså säd som tappats på åkern vid skörd. Allt skulle tas tillvara.
En gång minns jag att Karl Sjöstrand blev riktigt arg. Det var när vi ett gäng pojkar hade fått för oss att jaga en ekorre som hoppade omkring i granarna nära skolan. Vi blev ordentligt utskällda, några pojkar fick stå i skamvrån och alla fick kvarsittning.
Det var många regler att följa i skolan. Man skulle alltid markera med handen när man ville svara och när man fick svara steg man upp. Vi skulle kunna delar av Fänrik Ståls sägner och kungaårtal var viktiga.
Jag hade lätt för mig i skolan, särskilt gillade jag matte. Vi var tre som tävlade om att ligga först i matteboken; Runar Signell och Millicent Björklund och jag.
Bäckängs tegelbruk
En lek som vi pojkar tyckte om var att åka på vagnarna som gick från Bäckängs tegelbruk ner mot Kåvik sedan skuffade vi upp dem. Någon liten höjdskillnad var det, såpass att man måste bromsa farten. En gång hamnade en hel vagn i sjön.
Vagnarna lastades till vardags med tegel som hämtades av galeaser som via Ängösund fördes vidare runtom på Åland m.m. Kyrkan i Mariehamn och många andra byggnader i staden är byggda av tegel från Bäckäng.
Tegel slogs periodvis och då var det fullt av folk och rörelse vid fabriken och jag som nyfiken pojke tyckte förstås om att springa omkring där och se på allt. Tegelslageriet låg på södra sidan, flera torklador låg öster om det, en såg och en ångmaskin fanns också. Två stora skorstenar stod resta mot himlen och med ångvisslan signalera det ut över nejden tre gånger om dagen för att markera arbetets start på morgonen, lunchtiden och arbetsdagens slut.
Bäckäng startades under 1920-talet, allt revs på 1950-talet. Ännu syns groparna i marken i Bäckäng där det togs lera till teglet.
Skriftskola
Som 15-åringar gick vi i skriftskola i Birgittagården under vinterhalvåret, på våren gick vi fram. Konfirmationspräst var kyrkoherde Erik Franzén. När man blivit konfirmerad betraktades man som torr bakom öronen och fick större frihet, fast myndig blev man först vid 21 års ålder. Kortbyxorna och de knälånga golfbyxorna byttes ut mot långbyxor och jag köpte mig till och med en hatt, en brun hatt.
Kriget
Min pappa Linus blev inkallad och fick komma hem från kriget. Han blev krigspolis för Lemland och jag minns att han fick reda upp en cykelstöld i Västeränga. Efter kriget fick han medalj.
Pellas hade flera hästar då, ”Kurre” hette en, den tog militären ut till kriget. Jag minns hur de brännmärkte honom och hur det luktade bränt. Efter kriget kom Kurre tillbaka till oss.
Morbror Sven tyckte mycket om hästar och med ”Kaj” körde han kapptävlingar på Slemmern, i Kåvik och i Mellanvik i Söderby.
En fastlagstisdag under kriget var Sven och Pamela på restaurang Miramar och festade efter fastlagstravet. Man var och festa på Miramar då det blev strömavbrott i Mariehamn och det blev kaos på Miramar, alla blev förskräckta. Sven och Pamela begav sig hemåt. Vid Lemströms kanal där vi hade släktingar stannade de och ringde hem för att berätta att de var välbehållna.
Också till Pellas gavs order om mörkläggning. De ringde från centralen i Söderby och gav ordern ”mörkläggning”. Vi hade haft en fastlagsbrasa nere vid Sandvik, och tänkte bege oss till Haddnäs för att tända brasa där, men ändrade oss och begav oss hemåt när vi såg lysbomber österut. Det var lysande bomber som sakta singlade ner i fallskärmar, detta för att piloterna i bombplanen skulle se var bomberna skulle fällas.
Under kriget var alla rädda. ”Tänk om ryssarna kommer”, sades det. Både barn och vuxna var riktigt uppskärrade.
För säkerhets skull gömde folket på Pellas undan allt silver, både matsilver och smycken, i en säck under en lada i Norrskog, norr om Bäckäng.
Vid telefonhörnan placerade den första radion på Pellas. Det var en radio som Sven hade haft med sig hem från Herzogin Cecilie 1936. Vid den satt de samlade allihop och hörde på nyheterna under kriget. När det var störningar i sändningen sa vi att det var ”Ryss-Olga” som störde. Vi barn lyssnade också på ”Farbror Sven”.
Själv ville jag börja i Soldatgossarna, en pojkavdelning under Skyddskåren, där man fick öva på prickskytte, orientering och annat. Redan som 11-åring började jag tjata om att få gå med, men måste vänta ett år. Det var klockaren Rolf Jansson som var chef för Soldatgossarna.
Morbror Sven var skyddskårschef i Lemland och fick ha vapen hemma.
På oss gick det ändå ingen nöd under kriget, vi hade mat. En gång minns jag att Sven var till staden och bytte till sig skor och gav smör i utbyte. Sådant var egentligen inte tillåtet. Det var ”svarta börsen”.
Ungdomstid
Min lärare Karl Sjöstrand tyckte jag skulle bli lärare, men det hade jag inte haft tålamod till. Efter skolan, 1948, åkte jag ut med pappa på Gustaf Eriksons ”Kirsta”, båten som blev pappas sista arbetsplats och min första.
Jag gick i Ålands folkhögskola och i Borgå folkakademi, jag var jungman på olika fartyg under 1950-talet och hittade småningom till maskinrummet. 1958 blev jag färdig övermaskinmästare. Jag har seglat på Kirsta, Hamnö, Styrsö, Fiskö. Från Fiskö gick jag i land 1959 på grund av sjukdom och arbetade sedan på Avatex i Hammarland i åtta år och senare på Skandinaviska Jute i Norrböle i Mariehamn i tio år. Därifrån gick jag i pension 1978. Det året blev mitt värsta år, brukar jag tänka, jag måste gå i pension på grund av sjukdom och mamma dog.
Jag spelade trummor och dragspel i olika orkestrar på Böndernas hus i ungdomen och jag var med i Lemlands ungdomsförening som turnerade runt för att samla in pengar till ett tak på ungdomslokalen Valborg. Jag spelade också revy med ungdomsföreningen och var dess ordförande en tid.
Jag gifte mig med Solveig, född Karlsson, från Kumlinge, 1959 och vi bosatte oss i Mariehamn, vi har bott på Köpmansgatan, Trobergsgränd och Åsvägen. 1969 byggde vi sommarstugan vid Sandvik, ett stenkast från platsen där jag brukade simma som barn. Där bor vi nu halva året, från maj till oktober.
Vi fick tre barn; Monica i Stockholm, som sommarbor i ett torp nära Tallmo, Kjell, samt Carina, som med sin familj bor på släktgården Tallmo.
Rita Nordberg, född Eriksson
Född 1936 på Ljungåkra, ett stenkast väster om Pellas. Hemmafru och jordbrukare. Dotter till Jens och Märta Eriksson, syster till Ray. Bor i Lumparland Svinö. Tidigare aktiv i föreningen som hjälp med serveringen vid olika evenemang.
Hemmet på Ljungåkra
Samma år som jag föddes byggde mina föräldrar Ljungåkra, på en utbruten tomt, väster om Pellas. Det heter Ljungåkra för det fanns så mycket ljung där.
Som barn vistades jag ofta på Pellas och lekte med barnen där. Det var som ett andra hem för mig.
Vi lekte utomhus alla dagar, året om. Vi lekte ”tagare” – alltså sprang fast varandra tills man kunde röra kamraten som då blev tagare – kurragömma, vi spelade brännboll och vi gjorde kor och hästar av kottar som vi lekte med. Några andra leksaker hade vi just inte, men småningom fick jag en tygdocka som blev mig riktigt kär.
Om somrarna var vi nere vid Sandvik hela dagarna och tänk att ingen vuxen såg till oss, vi fick klara oss själva bara. Vi lärde oss simma på egen hand, jag var väl en fem sex år bara när jag lärde mig. Det var fin sandbotten där då och riktigt långgrunt.
Pippy och Squirrel måste gå och lägga sig klockan sex alla dagar. Jag minns hur deras mamma Pami stod och ropade ut åt skogen på Bockholm efter dem.
-Jaaaa, vi kommer, svarade vi, och började knalla iväg hemåt.
De badade varje kväll också. Så strängt hållna var inte vi andra barn.
Nippran
De kallade mig för ”Nippran” – jag minns inte hur det började, men jag blev van vid det. Jag uppfattade det inte som det var illa menat på något sätt.
Vi klättrade högt upp i träden och rövade kråkbon. Äggen slog vi sönder. På det viset begränsade vi antalet kråkor.
På vintrarna skidade vi och åkte sparkkälke. Vi satte ihop många sparkar i ett långt tåg och så åkte vi med det nerför Mönbacka som var mycket brantare på den tiden. Utanför skolan i Rörstorp kunde det stå en sju åtta sparkar på rad.
Vi gick över Mönbacka på väg till och från skolan. Det var 2,5 km dit och vi gick, sparkade eller skidade i alla väder. Bara om det var riktigt busväder kunde någon vuxen skjutsa oss. När vi blev lite äldre kunde vi cykla.
I vedlåren
Ofta satt jag med farmor Irene i gungstolen i köket på Pellas.
När flyglarmet gick under kriget kastade de oss barn i vedlåren. Den stod i köket, nära spisen, där elspisen står i dag. Vi satt flera ungar i vedlåren och bara väntade på att larmet skulle gå över. Farmor Irene kröp under matbordet, minns jag.
Julkalasen var oförglömliga. På annandagen började man gå hem till släkt och vänner.
På Pellas serverades stek eller fisk och alltid sviskonsoppa till efterätt. En låda bakad i ugn, av typ makaronilåda, bestående av kött och ris, kallade vi pirog, och den var en ofta förekommande rätt på Pellas.
Tjocka pepparkakor fanns alltid på kaffebordet. Min mamma Märta kavlade ut tunna spröda pepparkakor, men det godkände inte Irene, hon ville ha dem tjockare.
Vetelängder var också populärt, bullskivor kallades de. Örfilar bakades också i bland.
Vi flickor handarbetade en del, mest tyckte jag om att väva.
Pappas flicka
Jens var min pappa, han var tredje yngst i den stora syskonskaran på Pellas. Han ägnade sig åt jordbruket och skogen. I unga år for han till Amerika i flera omgångar för att arbeta. Han lär ha jobbat med ett brobygge i New York.
Det hette att jag var pappas flicka.
Pappa Jens första fru hette Evy, hon dog i barnsäng tillsammans med sin baby.
Ett par år senare gifte han sig med Märta Jansson, min mamma, och tillsammans fick de två barn, Ray, född 1935, och mig, född året efter.
Mamma var mera vek och snäll. Hon var hemmafru, hon tyckte om att handarbeta och hon var aktiv i Marthorna.
Vi hade ett lugnt och trevligt familjeliv, inga schismer mellan mina föräldrar, som jag märkte av i alla fall. Tidigt ville jag hjälpa till hemma. Det berättades att jag brukade stå på en pall och hjälpa mamma diska på Ljungåkra.
Vit katt blev svart
Pippy och jag var tajta i barndomen, som systrar, vi hängde ihop i allt.
Alla flickor hade flätor. Vi var klädda i kjol och hemstickade strumpor. Antagligen kliade de, men vi hade vant oss med det.
Jag hade en svart katt, så när Pippy fick en helvit katt var hon inte nöjd. Hon ville också ha en svart katt och för att få det doppade hon ner hela katten i tjära. Den sprang till skogs sedan och jag tror att någon vuxen måste ta bort den. Tjäran förstörde ju pälsen helt.
Pami i aftonklänning
Pamela och Sven var faddrar åt mig.
Jag kommer aldrig att glömma den dagen när jag fyllde år, fem eller sex år kanske. Det var i början av oktober, och Sven och Pami kom till Ljungåkra för att gratulera mig och äta tårta. De kom direkt från potatisåkern, så de var arbetsklädda och smutsiga. Jag tyckte inte om att de var så vardagliga på mitt kalas och det noterade Pami för på kvällen kom hon tillbaka till oss i fin aftonklänning med långa svarta handskar. Hon stod stilla och tjusig i dörröppningen, som en staty nästan. Allt besvär bara för min skull. Jag kommer aldrig att glömma den stunden.
Skola och skriftskola
Vi gick i Rörstorps skola, våra lärare var Vega Johansson och Karl Sjöstrand. Rättskrivning och naturlära gillade jag, det var också mina bästa ämnen. Matte däremot gillade jag inte.
När vi gått ut sexan trodde vi att vi var färdiga med skolan, men det ändrades i sista stund så att det blev ett sjunde år. Så det var bara att fortsätta ett år till. Det var ju lite snopet för oss.
Efter skoltiden fortsatte jag att hjälpa till hemma. Jag studerade sedan ett år vid Ålands folkhögskola ett gick senare på en matlagningskurs på Högvalla i Borgå.
Vid 15 års ålder gick vi i skriftskola. Det var en stor sak på den tiden att konfirmera sig, att gå fram, som vi sade. Flickorna fick klippa av sig flätorna till konfirmationen och permanenta håret.
I skriftskolan skulle vi lära oss fem psalmer utantill och i vanliga skolan pluggade vi på Katekesen.
Ibland hölls bibelförklaringar i gårdarna, oftast på granngården Nedergårds. Ibland kom frälsningsarmén med pastorer bortifrån. De var pigga och sjöng käcka melodier.
Men jämna mellanrum hölls det läsförhör. Då höll prästen först en betraktelse och sedan förhörde han de vuxna i bibelkunskap samtidigt som klockaren tog oss barn ett och ett till kammaren för att förhöra oss på Katekesen.
Tragisk bilolycka
Min bror Ray bodde med fru Gunvor på Pellas. Ray ägde gården tillsammans med yngste brodern Peder som bodde i Amerika.
Ray och Gunvor fick två döttrar, Gun-Britt och Git. I sexårsåldern skadades Git allvarligt i en bilolycka, julannandagen 1968, i korsningen Pellasgatan och Lemlandsvägen. Hon var med en lekkamrat på väg att hälsa på i ett hus på andra sidan stora vägen. Kamraten gick först och Git sprang efter. Det var snöstorm och bilisten som kom såg inte henne, utan körde på henne och hon slungades mot stenblocken vid vägrenen.
Git blev förlamad från halsen och neråt. För hennes föräldrar blev det många tunga år då de tog hand om henne. Ray blev med tiden deprimerad och valde att avsluta sitt liv. Senare avled både Git och Gunvor.
Detta är den tragik som i mycket präglad vår släkt.
Sällskapade tio år
Som 17-åring träffade jag Viking Nordberg, ”Vicke”, från Lumparland. Han hade med sin familj varit i Amerika och jag hade sett hans föräldrar köra förbi ute på vägen i en stor “amerikanare” och tyckt att det var väldigt tjusigt.
Vicke och jag tyckte om att fara på dans. Det fanns en dansbana i Granboda, lite norr om Björkebo, och en i Hellestorp sjö. Min kusin Leif hade lärt mig dansa. På Pellas ladugårds körbro hölls lektioner i vals, schottis, hambo och polka.
Vi sällskapade i tio år, tyckte väl vi hade det bra som vi hade det. 1963 gifte vi oss, bröllopet hölls på Pellas. Vi vigdes av kyrkoherden Erik Franzén.
Vi har fått två barn; Ronald, som bor i huset intill här i Svinö, och Susanna, som bor i Finström. Vi har tre barnbarn, alla pojkar.
Jag har varit hemmafru och jordbrukare. Min man brukar påminna mig om att det inte tog många dagar efter det att jag kom hem från BB som jag rodde över sundet här för att mjölka korna på hemholmen.
Min 60-årsdag firade jag på Pellas med öppet hus, många bekanta kom. Det var riktigt roligt.
Berättat för: Kiki Alberius-Forsman
