Tablet
Rum

Skrivkammaren

Den nordvästra stugkammaren, ursprungligen ett sovrum och i tiderna Ebbas kammare, är idag inredd som Erik Petters, och senare Erik Augusts kontor. Det var här skeppsredaren satt med sina räkenskaper och tog emot besök. Här finns ett skrivbord med sjöfartslitteratur, räkenskapspapper, kalendrar från redarnas tid och skrivdon....

Här finns stolar för redarens besökare och dryckesdon som han kunde bjuda från. På väggen hänger porträtt av skeppsredaren Gustaf Erikson och hans fru. Liknande porträtt fanns i kaptenssalongerna på Gustaf Eriksons segelfartyg. Skrivbordet kommer från Gustaf Erikssons ryktbara bark, Herzogin Cecilie. De två kompasserna och sextanten har brukats ombord segelfartyg. I den blå kistan finns sjökort från världens hav. I kakelugnen förvarades varmvatten i en vattenkanna. Rummet har även brukats som sovrum. De mindre föremålen och soffmöblemanget fanns här innan branden. 

Bondeseglationen

Bondeseglation kallas sjöfarten som bedrevs av åländska bönder under andra hälften av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Under bondeseglationens glansdagar kunde ett lyckosamt fartyg ”bli seglat ur bok”, d.v.s. tjäna in sina anskaffningskostnader, på två eller tre säsonger. Främst handlade det om fraktfart på Östersjön och Nordsjön, men resor längre bort förekom också. Lemland var tillsammans med Vårdö Ålands främsta sjöfartskommuner under bondeseglationen.

Alla befolkningsgrupper var engagerade inom bondeseglationen på ett eller annat sätt. Männen var redare eller sjömän och kvinnorna hjälpte till vid utrustningen av skutorna. Att vara redare för ett fartyg innebar inte att man var ensam ägare till den, utan man ägde vissa andelar. Huvudredaren var den största ägaren och hade det största ansvaret för skutan och fick också den största behållningen av vinsten. Man kunde äga andelar i flera fartyg: sjättedelar, åttondelar, sextondelar och trettiotvåondelar och så vidare. Andelssystemet gjorde det möjligt för alla samhällsklasser att äga andelar.  

Frakten på de bondeägda fartygen bestod vanligtvis av virke eller ved som lastades längs Norrlands, Västerbottens eller Österbottens kuster för att säljas i Danmark, England, Tyskland och övriga länder längs Nordsjöns kustremsa. Den bondeägda flottan seglade vanligtvis enbart i Östersjö- och Nordsjötrafik.

Överallt på Åland tycktes pojkar vara sjöman och snickare av naturen, men på Lemland låg gräddan av sjöfarare som ett tjockt lager över befolkningen. Var och varannan karl var sjökapten eller redare. – Pamela Eriksson i sin bok “Hertiginnans sista resa”.

Erik Petter Eriksson

Erik Petter Eriksson föddes år 1823 som den äldste i en syskonskara på 5 barn. Erik Petter fick tidigt ta över fädernegården Pellas. Fadern dog år 1837 och efterlämnade ett skuldtyngt hemman. Vad historien förtäljer så skulle hemmanet med allt lösöre säljas på auktion men den driftige femtonåringen Erik Petter lyckades övertala alla fordringsägare att vänta med sina betalningskrav. Erik Petters plan var att bygga fartyg och börja med fraktseglation och på så sätt få pengar för att återbetala faderns skulder.

Erik Petter gifte sig med Brita Stina Persdotter, född i Rörstorp 1830 och död 1913. Paret fick 2 barn som levde till vuxen ålder, August och Erika. August tog över hemmanet och Erika flyttade som gift till en annan skeppargård i Granboda, till Hansas.

Det första fartyg som Erik Petter Eriksson var huvudredare för var Trefanten. Erik Petter Erikssons fartyg Fredrika var på sin tid det största fartyget i Lemland och även det första skonertskeppet i socknen. År 1869 och två år framåt var Erik Petter Eriksson huvudredare för det nybyggda skonertskeppet Leo, som han och övriga delägare lät bygga i Sideby. År 1874-75 var Erik Petter Eriksson huvudredare för 10 fartyg, varav sju stycken var byggda i Sideby. Erik Petter Erikssons sista fartyg, Freja, byggdes i Söderby i Lemland.

Erik Petter hade ett gott rykte som en bra och hederlig man och han gjorde stora förtjänster på sina skepp. Han kallades även för “Lemlands bank”, eftersom han bedrev en egen privat lånerörelse åt andra bonderedare som ville bygga fartyg. Han var skrivkunnig, vilket inte var vanligt i bygden under denna tid. Han var självlärd och höll auktioner, upprättade bouppteckningar och gjorde arvskiften i både Lemland och Lumparland.  Då lönsamheten sjönk för de små bonderedda fartygen byggda av trä, då ansåg Erik Petter att det var dags att satsa sina pengar på ett nytt hus istället för på nya fartygsbyggen. Erik Petter dog år 1908.

Så här beskrivs Erik Petters tankar kring ett nytt husbygge på Pellas i boken Leo:

Erik Petter har fortfarande kvar en del av skulden därför att det är mera lönsamt att satsa på nya skepp än att använda hela överskottet till skuldens betalning. Han känner inte längre ett lika skriande behov av att göra sig fri från den. Stora penningsummor har upphört att förskräcka honom, och sedan länge är seglationen ett större intresse än skulden. Men föresatsen står fast: innan skulden är betald byggs här inget hus.

Ulla-Lena Lundberg i boken Leo

 

Bondeseglationen på Pellas

Erik Petter Eriksson, husbonden på Pellas, var under sin tid som redare huvudredare för Trefanten, Fredrika, Augusta, Leo, Linnea, Elina, Ceres, Åland, Eli, Cedia, Primus, Elida, Wendla och Freja. Förutom dessa så ägde han andelar i flera andra fartyg. Leo blev det mest beryktade av Erik Petter Erikssons fartyg, kallad för Människoätaren eftersom hon hade rykte om sig att under varje seglats kräva ett liv. Leo var, trots sitt dåliga rykte, ett lyckosamt skepp. Hon kallades även för Penningdraken, eftersom hon var Erik Petter Erikssons mest vinstbringande skepp.

Av fartygen på Pellas byggdes några i Lemland, bl.a. Erik Petter Erikssons första segelfartyg skonerten Trefanten och Fredrika som var det första segelfartyget av typen skonertskepp i socknen. Sju av segelfartygen beställdes från Sideby i Österbotten, en ort som byggde många segelfartyg för åländska redare. Efter år 1874 minskade Pellas rederiverksamhet och då Pellas nya mangårdsbyggnad uppfördes förde husbonden Erik Petter Eriksson två fartyg.

Det sista fartyget som ägdes av Pellas var Freja, där Erik Petter Erikssons son August hade övertagit redarskapet efter fadern.  Lönsamheten sjönk för de små bondeägda fartygen byggda av trä under slutet av 1800-talet och August Eriksson lämnade sjölivet och blev istället bonde på heltid på Pellas. Av August Erikssons söner blev flera sjökaptener och fartygstraditionen på gården levde vidare genom dem.   

 

Erik Petters segelfartyg

Trefanten skonert 106 läster

Skonert byggd 1838 i Lemland, 106 läster, förbyggd 1843 på klink. Ägd 1843 av bonden Per Andersson på Andersas i Flaka.  År 1851 gifte sig Erik Petter Eriksson med hans dotter.  Erik Petter blev senare ägare till Trefanten, okänt om detta skedde före eller efter giftermålet.

Trefanten förliste i en dramatisk snöstorm den 4 december 1871 en kabellängd (ca 200 m) utanför Öland. I stormen kastades fartyget på en grynna och skadades så svårt att det omedelbart vattenfylldes. Hela besättningen på 8 man kunde dock på egen hand så småningom ta sig iland på Öland. Skeppare på Trefanten vid olyckstillfället var Johan Jansson (Johansson Friman). Vraket efter Trefanten såldes kort efter förlisningen på auktion till en ölänning.

Samma stormnatt förolyckades ytterligare två fartyg i samma område, Sädesärlan från Sverige där besättningen överlevde och Oskar från Finland där hela besättningen omkom. Oskars befälhavare var ålänningen Per Anton Lignell.

Fredrika skonertskepp 114 läster

Byggd 1859 vid Bergören i Granboda på klink som Lemlands första skonertskepp. Byggmästare och huvudredare Erik Petter Eriksson. Byte av huvudredare 1875 till E.G. Söderlund.

Strandade och blev vrak vid Starholmen den 15 december 1879. Befälhavaren hette Jansson.

Alexandra galeas 67 läster

Okänd byggplats och år. Inköpt till Lemland 1863 av bonden E.P.E.

Förliste 1868 på resa över Ålands hav med vedlast till Stockholm.

Eugenia bark 190 läster

Byggd 1864 i Sastmola för ett rederi i Lemland med E.P.E. som huvudredare

Förliste vid Gotland den 29 december 1872 på hemresa från Grimsby i barlast. Befälhavare Anders Nylund

Alina bark 367 nrt

Byggd 1866 i Skaftung i Österbotten, byggmästare E. Silverberg. Byggd för ett rederi i Lemland med E.P.Eriksson som huvudredare.

Såld till Norge år 1872.

Elina bark 357 nrt

Byggd 1866 i Sideby, byggmästare Josef Jansson?) för ett rederi i Lemland med E.P.E. som huvudredare. Byte av huvudredare 1870 till E.G. Eriksson Flaka och 1878 till Anders Nylund Knutsboda.

Strandade och blev vrak på Jyllands syd-västkust i februari 1882, befälhavare Mats Sjölund.

Leo skonertskepp 289 nrt

Byggd 1870 i Sideby Kilens varv, byggmästare Josef Jansson. Fartygsbygget tog endast 6 månader. Fartyget stod färdigt för avsegling den 20 juli. Som rederiets övervakare vid bygget var delägaren Carl Karlsson från Kallas. Han blev också fartygets första skeppare de två första åren. Leo ansågs vara ett lyckofartyg och kallades allmänt för Penningdraken. Huvudredarskapet växlade mellan Erik Petter Eriksson och Carl Karlsson för att från 1885 övergå till Erik August Eriksson.

Leo slopades 1898, vraket ligger i Lumparsund.

Linnéa skonertskepp 300 nrt

Byggd 1872 i Sideby Kilens varv med Josef Jansson som byggmästare för ett rederi i Lemland med Erik Petter Eriksson som huvudredare. Rederiets kontrollant under byggnadstiden var Anders Johan Eriksson från Söderby. Han köpte fartyget 1985.

Linnéa slopades år 1897.

Ceres skonertskepp 273 nrt

Byggd 1873 i Sideby Kilens varv med Josef Jansson som byggmästare för ett rederi med Erik Petter Eriksson som huvudredare. Johan Johansson Friman (kallade sig Jansson under en kortare tid)  övervakade bygget i Sideby. Han var fartygets största delägare (5/32) och blev dess  befälhavare de första 21 åren.

Fartyget ansågs allmänt vara ”ett förtjänande skepp”.

Ceres slopades 1897.

Åland skonertskepp 311 nrt.

Byggd i Sideby 1873, varvsplatsen och byggmästaren inte kända. Erik Petter Eriksson var dess huvudredare. A.J.Eriksson var övervakare av bygget och blev också fartygets första befälhavare.

Åland grundstötte och blev vrak den 13 juli 1882 nära Ulkogrunni lotsplats i Uleoborgs skärgård.

Cedia skonertskepp 228 nrt.

Byggd 1874 i Sideby Kilens varv med Josef Jansson som byggmästare. Carl Gustaf Nylund, Granboda övervakade bygget och blev dess första skeppare. Skeppsbyggmästaren Josef Jansson (¼) och några andra Sidebybor blev delägare i Cedia. Affärsman Berndt Sundahl var också en större delägare. Haveri i Nordsjön 10 mars 1879. Reparerades.

Fartyget slopades 1897.

Eli skonert 190 nrt.

Byggd 1874 i Sideby på Flada varv med Karl-Johan Jossfolk som byggmästare. Huvudredare var Erik Petter Eriksson. Första skepparen på Eli hette E. Sjölund. Fartyget klarade sig undan större haverier.

Fartyget slopades 1897.

Augusta bark 374 nrt.

Byggd 1874 i Närpes Werkflada varv med Mats Ivars som byggmästare. Fartyget hade sammanlagt 18 st delägare, alla utom en var från Lemland. Huvudredare 1874 – 1879 var skepparen Erik August Eriksson Granboda som var största delägaren med 24/288 delar. Erik Petter Eriksson tog över huvudredarskapet från 1880. Han hörde också till de största delägarna.

Augusta såldes till Frankrike år 1900 för 3200 franc.

Primus skonertskepp 237 nrt.

Byggd 1874 i Närpes Långviks varv. Ägare var lanthandlaren Berndt Sundal och Erik Petter Eriksson Granboda. Huvudredare E.P.E. senare byte av huvudredare till Berndt Sundal  Ytterligare byte till K.G. Lundberg.

Såld efter strandning vid Barhöft nära Stralsund den 16 dec. 1888.

Wendla skonertskepp 197 läster.

Byggd 1875 vid Lillholmen i Vessingsboda av ett rederi med bonden på Mellangård Erik Gustav Mattsson som huvudredare. Såld till Erik Petter Eriksson. Såld/slopad 1896.

Freja skonertskepp 263 nrt.

Byggd vid Söderby sjö i Lemland 1882 – 1883. Byggmästare var Isak Nordström från Österbotten.

Initiativet till bygget togs av söderby-bönderna/sjökaptenerna Emil Nylund på Seffers och Matts Sjölund på Skallfogdas/Mattas då de den 4 febr 1882 skrev kontrakt ned bonden Anders Nylund på Nybonds i Söderby om att han levererar hälften av allt trävirke till ett fartygsbygge om ca 140 – 150 standerts dräktighet för en summa av ”3000 Finska Guldmark”. I fartygsrederiet fanns ett 10-tal olika delägare, de flesta från Granboda. Erik Petter Eriksson/ Erik August Eriksson blev huvudredare. Emil Nylund från Seffers i Söderby som ägde ca ¼ av fartyget blev kapten på fartyget de första15 åren.

Freja såldes 3 febr. 1906 till skepparen Karl Oskar Johansson Hellestorp (12/96 delar) m.fl. för 8.030 Fmk. Byte av huvudredare 1908 till gästgivare Erik August Eriksson.

Freja förliste med man och allt i en våldsam snöstorm den 9 okt 1909 vid Jurmo nära Utö. Fartygets besättningen var 8 man. Befälhvare var Karl Oskar Johansson Hellestorp som också var fartygets största ägare.

Tähti bark 489 nrt.

Byggd i Vasa 1857. Inköpt 1890 till Lemland av Erik Petter Eriksson m.fl. för 15.000 Fmk.

Förlist 1897 utanför Windau. Besättningen bärgades av ss Titano.

Tähti var Erik Petters största fartyg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Herzogin Cecilie och kopplingen till Pellas

Sven Eriksson född på Pellas år 1903 blev känd som Herzogin Cecilies unge kapten. Herzogin Cecilie var flaggskeppet i den åländske storredaren Gustaf Eriksons stolta flotta av segelfartyg. Sven inledde sin sjömanskarriär på barken Prompt och seglade sedan som styrman på Killoran, Baltic och Jenolin innan han år 1929 blev den yngste kaptenen på Gustaf Eriksons segelfartyg.

Sven förde befäl på Herzogin Cecilie då fartyget gick på grund utanför Devon, England år 1936. Hustrun Pamela Eriksson var med på fartygets sista resa. De hade träffats ombord på fartyget under en tidigare resa då Pamela reste med som passagerare. Efter Herzogin Cecilies förlisning kom Sven och Pamela Eriksson hem till Pellas innan de efter andra världskriget slut flyttade till Sydafrika med sina två barn.

För Sven och familjen var fartygsförlisningen en tragisk händelse om kom att prägla hela livet. Förlisningen var på sin tid en världsnyhet och vrakplatsen lockade stora mängder av besökare, som ville titta på fartyget och bärgningsarbetet som pågick under flera månader. Sven tog aldrig mer tjänst som kapten efter Herzogin Cecilie utan valde att bli bonde, först på Pellas och sedan på den egna farmen i Sydafrika. Han dog år 1954 i Sydafrika men är begravd i familjegraven på Lemlands kyrkogård. Hans hustru Pamela bodde sina sista år på Åland och dog år 1984. I nedanstående citat kan man läsa hur det gick till när Sven presenterade sin fru, som för den lemländska bondebefolkningen sågs som exotisk och annorlunda.

Ni ska tro att det blir uppståndelse när Stella kommer till Granboda. Som skökan i Babylon i hatt och eldröd sidenklänning står hon i Lemlands kyrka medan prästen läser upp lysningen för henne och Josef. Och Josef njuter, han har slagit hela bygden med häpnad och fått alla halsar att vändas. […]  ”Ja, nog er det en vacker körka, fan ta mig”, konverserar hon […] Och mera i samma stil som ger oss anledning att betvivla att hon är döpt och konfirmerad. Hon använder vad hon har lärt sig av jungmän och matroser, för med Josef och styrmännen talade hon engelska. […] Nu står hon i Simons sal och säger: ”Her har jag bodd i ett tidigare liv. Ner jag kom in tenkte jag att no er jag hemma.

Ulla-Lena Lundberg i sin bok Stora världen

.