Bondeslottet i Granboda

Trefanten skonert 106 läster

Skonert byggd 1838 i Lemland, 106 läster, förbyggd 1843 på klink. Ägd 1843 av bonden Per Andersson på Andersas i Flaka.  År 1851 gifte sig Erik Petter Eriksson med hans dotter.  Erik Petter blev senare ägare till Trefanten, okänt om detta skedde före eller efter giftermålet.

Trefanten förliste i en dramatisk snöstorm den 4 december 1871 en kabellängd (ca 200 m) utanför Öland. I stormen kastades fartyget på en grynna och skadades så svårt att det omedelbart vattenfylldes. Hela besättningen på 8 man kunde dock på egen hand så småningom ta sig iland på Öland. Skeppare på Trefanten vid olyckstillfället var Johan Jansson (Johansson Friman). Vraket efter Trefanten såldes kort efter förlisningen på auktion till en ölänning.

Samma stormnatt förolyckades ytterligare två fartyg i samma område, Sädesärlan från Sverige där besättningen överlevde och Oskar från Finland där hela besättningen omkom. Oskars befälhavare var ålänningen Per Anton Lignell.

Fredrika skonertskepp 114 läster

Byggd 1859 vid Bergören i Granboda på klink som Lemlands första skonertskepp. Byggmästare och huvudredare Erik Petter Eriksson. Byte av huvudredare 1875 till E.G. Söderlund.

Strandade och blev vrak vid Starholmen den 15 december 1879. Befälhavaren hette Jansson.

Alexandra galeas 67 läster

Okänd byggplats och år. Inköpt till Lemland 1863 av bonden E.P.E.

Förliste 1868 på resa över Ålands hav med vedlast till Stockholm.

Eugenia bark 190 läster

Byggd 1864 i Sastmola för ett rederi i Lemland med E.P.E. som huvudredare

Förliste vid Gotland den 29 december 1872 på hemresa från Grimsby i barlast. Befälhavare Anders Nylund

Alina bark 367 nrt

Byggd 1866 i Skaftung i Österbotten, byggmästare E. Silverberg. Byggd för ett rederi i Lemland med E.P.Eriksson som huvudredare.

Såld till Norge år 1872.

Elina bark 357 nrt

Byggd 1866 i Sideby, byggmästare Josef Jansson?) för ett rederi i Lemland med E.P.E. som huvudredare. Byte av huvudredare 1870 till E.G. Eriksson Flaka och 1878 till Anders Nylund Knutsboda.

Strandade och blev vrak på Jyllands syd-västkust i februari 1882, befälhavare Mats Sjölund.

Leo skonertskepp 289 nrt

Byggd 1870 i Sideby Kilens varv, byggmästare Josef Jansson. Fartygsbygget tog endast 6 månader. Fartyget stod färdigt för avsegling den 20 juli. Som rederiets övervakare vid bygget var delägaren Carl Karlsson från Kallas. Han blev också fartygets första skeppare de två första åren. Leo ansågs vara ett lyckofartyg och kallades allmänt för Penningdraken. Huvudredarskapet växlade mellan Erik Petter Eriksson och Carl Karlsson för att från 1885 övergå till Erik August Eriksson.

Leo slopades 1898, vraket ligger i Lumparsund.

Linnéa skonertskepp 300 nrt

Byggd 1872 i Sideby Kilens varv med Josef Jansson som byggmästare för ett rederi i Lemland med Erik Petter Eriksson som huvudredare. Rederiets kontrollant under byggnadstiden var Anders Johan Eriksson från Söderby. Han köpte fartyget 1985.

Linnéa slopades år 1897.

Ceres skonertskepp 273 nrt

Byggd 1873 i Sideby Kilens varv med Josef Jansson som byggmästare för ett rederi med Erik Petter Eriksson som huvudredare. Johan Johansson Friman (kallade sig Jansson under en kortare tid)  övervakade bygget i Sideby. Han var fartygets största delägare (5/32) och blev dess  befälhavare de första 21 åren.

Fartyget ansågs allmänt vara ”ett förtjänande skepp”.

Ceres slopades 1897.

Åland skonertskepp 311 nrt.

Byggd i Sideby 1873, varvsplatsen och byggmästaren inte kända. Erik Petter Eriksson var dess huvudredare. A.J.Eriksson var övervakare av bygget och blev också fartygets första befälhavare.

Åland grundstötte och blev vrak den 13 juli 1882 nära Ulkogrunni lotsplats i Uleoborgs skärgård.

Cedia skonertskepp 228 nrt.

Byggd 1874 i Sideby Kilens varv med Josef Jansson som byggmästare. Carl Gustaf Nylund, Granboda övervakade bygget och blev dess första skeppare. Skeppsbyggmästaren Josef Jansson (¼) och några andra Sidebybor blev delägare i Cedia. Affärsman Berndt Sundahl var också en större delägare. Haveri i Nordsjön 10 mars 1879. Reparerades.

Fartyget slopades 1897.

Eli skonert 190 nrt.

Byggd 1874 i Sideby på Flada varv med Karl-Johan Jossfolk som byggmästare. Huvudredare var Erik Petter Eriksson. Första skepparen på Eli hette E. Sjölund. Fartyget klarade sig undan större haverier.

Fartyget slopades 1897.

Augusta bark 374 nrt.

Byggd 1874 i Närpes Werkflada varv med Mats Ivars som byggmästare. Fartyget hade sammanlagt 18 st delägare, alla utom en var från Lemland. Huvudredare 1874 – 1879 var skepparen Erik August Eriksson Granboda som var största delägaren med 24/288 delar. Erik Petter Eriksson tog över huvudredarskapet från 1880. Han hörde också till de största delägarna.

Augusta såldes till Frankrike år 1900 för 3200 franc.

Primus skonertskepp 237 nrt.

Byggd 1874 i Närpes Långviks varv. Ägare var lanthandlaren Berndt Sundal och Erik Petter Eriksson Granboda. Huvudredare E.P.E. senare byte av huvudredare till Berndt Sundal  Ytterligare byte till K.G. Lundberg.

Såld efter strandning vid Barhöft nära Stralsund den 16 dec. 1888.

Wendla skonertskepp 197 läster.

Byggd 1875 vid Lillholmen i Vessingsboda av ett rederi med bonden på Mellangård Erik Gustav Mattsson som huvudredare. Såld till Erik Petter Eriksson. Såld/slopad 1896.

Freja skonertskepp 263 nrt.

Byggd vid Söderby sjö i Lemland 1882 – 1883. Byggmästare var Isak Nordström från Österbotten.

Initiativet till bygget togs av söderby-bönderna/sjökaptenerna Emil Nylund på Seffers och Matts Sjölund på Skallfogdas/Mattas då de den 4 febr 1882 skrev kontrakt ned bonden Anders Nylund på Nybonds i Söderby om att han levererar hälften av allt trävirke till ett fartygsbygge om ca 140 – 150 standerts dräktighet för en summa av ”3000 Finska Guldmark”. I fartygsrederiet fanns ett 10-tal olika delägare, de flesta från Granboda. Erik Petter Eriksson/ Erik August Eriksson blev huvudredare. Emil Nylund från Seffers i Söderby som ägde ca ¼ av fartyget blev kapten på fartyget de första15 åren.

Freja såldes 3 febr. 1906 till skepparen Karl Oskar Johansson Hellestorp (12/96 delar) m.fl. för 8.030 Fmk. Byte av huvudredare 1908 till gästgivare Erik August Eriksson.

Freja förliste med man och allt i en våldsam snöstorm den 9 okt 1909 vid Jurmo nära Utö. Fartygets besättningen var 8 man. Befälhvare var Karl Oskar Johansson Hellestorp som också var fartygets största ägare.

Tähti bark 489 nrt.

Byggd i Vasa 1857. Inköpt 1890 till Lemland av Erik Petter Eriksson m.fl. för 15.000 Fmk.

Förlist 1897 utanför Windau. Besättningen bärgades av ss Titano.

Tähti var Erik Petters största fartyg.

Pellas är ett litteraturmuseum i lika hög grad som ett sjöfartsmuseum. Museet är uppbyggt kring två författares verk om livet på Pellas med omgivning från andra hälften av 1800-talet till 1950-talet. Ulla-Lena Lundberg vars farfarsmor Erika (i boken “Kristina”) var född på Pellas, skrev år 1989 boken Leo om “Erik Petter” på gården “Simons” i Granboda och hans ättlingars öden i vida världen. I uppföljaren Stora världen får vi följa släkten vidare. Gården”Simons” är i verkligheten Pellas och “Erik Petter” är mannen som byggde det ståtliga huset på Pellasbacken, det som nu är museum. På bilden ses Erik Petters barnbarn, Erikas barn, som i boken heter “Mauritz”, “Isidor”, “Leonard”, “Artur” och “Richard”, i verkligheten August, Carl, Algot (Ulla-Lenas farfar), Erik och August. Museet Pellas grundades som en följd av det stora intresset som väcktes till liv för bondeseglationen, Pellas och människornagenom boken Leo.

En ovärderlig källa till livet på Pellas förr är Pamela Erikssons bok Hertiginnans sista resa som kom ut år 1960. Boken är en minnesskildring över författarens liv på Pellas och Herzogin Cecilie. Pamela var gift med Sven, nästyngste sonen från Pellas som var befälhavare på Gustaf Eriksons fyrmastbark Herzogin Cecilie. Pamela skildrar tiden på Pellas fram till slutet av 1930-talet. Förändringarna på gården från år 1884 till 1930-talet var förmodligen inte så stora, eftersom Pamela skriver att tiden stått stilla i femtio år då hon kom till huset. I boken får vi följa med livet på fartyget, förlisningen 1936 och det efterföljande räddningsarbetet och hur livet tedde sig på Pellas efter att paret lämnat fartyget och rest hem till Granboda.

Böckerna har varit stora inspirationskällor till hur museet har utformats. Under museets första år under mitten av 1990-talet, då Ulla-Lenas böcker var i friskt minne hos många, ville besökarna se sådant som de läst om i hennes romaner. De ville veta mer om personerna i böckerna och om hur ”Simons” ser ut i verkligheten. De
hade gjort sig en bild av huset i fantasin och ville se hur verkligheten överensstämde med romanernas innehåll. Fortfarande kommer besökare till Pellas för böckernas skull. Även Pamela Erikssons bok har hittat en större publik tack vare nytryck av boken. Per-Ove Högnäs film Hertiginnans sista resa (2013) och Ulla-Lena
Lundbergs bok Hertiginnan och kaptenskan (2017), som båda berättar om fartyget Herzogin Cecilie och dess kaptenska Pamela Eriksson, lockar nya besökare till Pellas och bidrar till att hålla intresset för gården vid liv.

Sven Eriksson född på Pellas år 1903 blev känd som Herzogin Cecilies unge kapten. Herzogin Cecilie var flaggskeppet i den åländske storredaren Gustaf Eriksons stolta flotta av segelfartyg. Sven inledde sin sjömanskarriär på barken Prompt och seglade sedan som styrman på Killoran, Baltic och Jenolin innan han år 1929 blev den yngste kaptenen på Gustaf Eriksons segelfartyg.

Sven förde befäl på Herzogin Cecilie då fartyget gick på grund utanför Devon, England år 1936. Hustrun Pamela Eriksson var med på fartygets sista resa. De hade träffats ombord på fartyget under en tidigare resa då Pamela reste med som passagerare. Efter Herzogin Cecilies förlisning kom Sven och Pamela Eriksson hem till Pellas innan de efter andra världskriget slut flyttade till Sydafrika med sina två barn.

För Sven och familjen var fartygsförlisningen en tragisk händelse om kom att prägla hela livet. Förlisningen var på sin tid en världsnyhet och vrakplatsen lockade stora mängder av besökare, som ville titta på fartyget och bärgningsarbetet som pågick under flera månader. Sven tog aldrig mer tjänst som kapten efter Herzogin Cecilie utan valde att bli bonde, först på Pellas och sedan på den egna farmen i Sydafrika. Han dog år 1954 i Sydafrika men är begravd i familjegraven på Lemlands kyrkogård. Hans hustru Pamela bodde sina sista år på Åland och dog år 1984. I nedanstående citat kan man läsa hur det gick till när Sven presenterade sin fru, som för den lemländska bondebefolkningen sågs som exotisk och annorlunda.

Ni ska tro att det blir uppståndelse när Stella kommer till Granboda. Som skökan i Babylon i hatt och eldröd sidenklänning står hon i Lemlands kyrka medan prästen läser upp lysningen för henne och Josef. Och Josef njuter, han har slagit hela bygden med häpnad och fått alla halsar att vändas. […]  ”Ja, nog er det en vacker körka, fan ta mig”, konverserar hon […] Och mera i samma stil som ger oss anledning att betvivla att hon är döpt och konfirmerad. Hon använder vad hon har lärt sig av jungmän och matroser, för med Josef och styrmännen talade hon engelska. […] Nu står hon i Simons sal och säger: ”Her har jag bodd i ett tidigare liv. Ner jag kom in tenkte jag att no er jag hemma.

Ulla-Lena Lundberg i sin bok Stora världen

.

Författaren Ulla-Lena Lundbergs romaner Leo och Stora världen bygger på och är inspirerade av händelser som utspelats på Pellas och Granboda. Ulla-Lena Lundbergs farfarsmor Erika Lundberg, ”Kristina” i romanerna föddes på Pellas år 1851. Bandet mellan Erikssons och Lundbergs släkter knöts då Erika från Pellas gifte sig med Carl Gustaf Lundberg, född 1839, från Hansas i samma by. Carl Gustaf var skeppare och bonde och ett gott gifte för den unga Erika. Carl Gustaf ägde andelar i flera fartyg och var under några år skeppare på skonertskeppet Leo.

Äktenskapet skall enligt historien ha varit lyckligt. Båda dog dock som unga och lämnade 5 söner efter sig. De två yngsta pojkarna var bara 1 år gamla då modern dog år 1885 och 5 år då fadern dog år 1889. Förmyndare för pojkarna blev morfadern Erik Petter på Pellas. Den nästäldsta sonen Erik blev bonde på Hansas, bara 14 år gammal fick han ta över gården då fadern Carl Gustaf dog, Erik var då i samma ålder som sin morfar Erik Petter på Pellas då han tog över Pellas.

Av Erika och Carl Gustafs 5 söner blev den äldste sonen Carl präst, Erik blev bonde, mellanpojken Algot blev lärare och de två yngsta, tvillingpojkarna Gustaf och August, blev sjökaptener. Det gick väl i livet för de föräldralösa pojkarna och av de fem levde fyra till hög ålder. Sjökaptenen August dog i 40-årsåldern i Cadiz efter att ha insjuknat under en av sina resor dit. Här får ni läsa ett stycke ur boken Leo där “Kristina” berättar att hon vill gifta sig med “Carl Gustaf”.

Får man fråga vem lilla hjärtat går och tänker på? […] “Eskils Carl Gustaf!” Erik Petter har på tungan att ropa: “Det måste jag förbjuda!” för så ropar fäder när deras döttrar hittar någon som de vill ha. All erfarenhet säger att unga flickor inte kan välja med förstånd. Nu får han bita ihop käften om orden i sista ögonblicket. Eskils Carl Gustaf är sjökapten och arvtagare till en gård som är större än Simons.

Ulla-Lena Lundberg i boken Leo

August, född 1856, övertog gården Pellas efter fadern Erik Petter. Han övertog även redarskapet för fartyget Freja efter fadern. August inledde sin sjömansbana som kajutvakt då han var tretton år. Han förde efter kofferdiskepparexamen befäl på skonaren Cedia, barken Augusta, barken Tähti och barken Freja innan han år 1902 blev bonde på heltid på Pellas. August var känd som en mycket försiktig skeppare som inte tog onödiga risker.

August var medlem av kommunfullmäktige, kyrkorådsmedlem och politiskt intresserad. August hustru Irene tillhörde Ålands skepparadel. Hon var dotter till en annan betydande redare i Lemland, Mathias Lundqvist d.ä. från Hinders i Flaka. Enligt historien var äktenskapet ett resonansäktenskap mellan två betydande släkter. August avled år 1931 och Irene år 1954.

Paret fick 9 barn: Filip, Nils, Sally, Adele, Mery, Ebba, Jens, Sven och Peder. Av de nio barnen var det enbart Filip som dog som ung efter att ha insjuknat under en resa som befälhavare till New York, där han även begravdes. Filip, Nils och Sven gick i sin fars och farfars fotspår och blev sjökaptener. Nils blev efter att har gått iland bonde i Norrby. Sven gick även han iland och var under en tid bonde på Pellas innan han flyttade till Sydamerika. Jens och Mery bosatte sig på varsin gård i närheten av Pellas. Sally och Adele flyttade till sina makars gårdar i Norrby respektive Flaka i Lemland. Ebba gifte sig aldrig och bodde kvar på Pellas. Yngste sonen Peder emigrerade till USA.

Erik Petter Eriksson föddes år 1823 som den äldste i en syskonskara på 5 barn. Erik Petter fick tidigt ta över fädernegården Pellas. Fadern dog år 1837 och efterlämnade ett skuldtyngt hemman. Vad historien förtäljer så skulle hemmanet med allt lösöre säljas på auktion men den driftige femtonåringen Erik Petter lyckades övertala alla fordringsägare att vänta med sina betalningskrav. Erik Petters plan var att bygga fartyg och börja med fraktseglation och på så sätt få pengar för att återbetala faderns skulder.

Erik Petter gifte sig med Brita Stina Persdotter, född i Rörstorp 1830 och död 1913. Paret fick 2 barn som levde till vuxen ålder, August och Erika. August tog över hemmanet och Erika flyttade som gift till en annan skeppargård i Granboda, till Hansas.

Det första fartyg som Erik Petter Eriksson var huvudredare för var Trefanten. Erik Petter Erikssons fartyg Fredrika var på sin tid det största fartyget i Lemland och även det första skonertskeppet i socknen. År 1869 och två år framåt var Erik Petter Eriksson huvudredare för det nybyggda skonertskeppet Leo, som han och övriga delägare lät bygga i Sideby. År 1874-75 var Erik Petter Eriksson huvudredare för 10 fartyg, varav sju stycken var byggda i Sideby. Erik Petter Erikssons sista fartyg, Freja, byggdes i Söderby i Lemland.

Erik Petter hade ett gott rykte som en bra och hederlig man och han gjorde stora förtjänster på sina skepp. Han kallades även för “Lemlands bank”, eftersom han bedrev en egen privat lånerörelse åt andra bonderedare som ville bygga fartyg. Han var skrivkunnig, vilket inte var vanligt i bygden under denna tid. Han var självlärd och höll auktioner, upprättade bouppteckningar och gjorde arvskiften i både Lemland och Lumparland.  Då lönsamheten sjönk för de små bonderedda fartygen byggda av trä, då ansåg Erik Petter att det var dags att satsa sina pengar på ett nytt hus istället för på nya fartygsbyggen. Erik Petter dog år 1908.

Så här beskrivs Erik Petters tankar kring ett nytt husbygge på Pellas i boken Leo:

Erik Petter har fortfarande kvar en del av skulden därför att det är mera lönsamt att satsa på nya skepp än att använda hela överskottet till skuldens betalning. Han känner inte längre ett lika skriande behov av att göra sig fri från den. Stora penningsummor har upphört att förskräcka honom, och sedan länge är seglationen ett större intresse än skulden. Men föresatsen står fast: innan skulden är betald byggs här inget hus.

Ulla-Lena Lundberg i boken Leo

På gården Pellas har familjen Eriksson sina släktrötter djupt begravda. Stamfader är Erik Petter Eriksson som lät bygga huset som nu är ett museum. Många generationer av släkten har bott på gården både före och efter Erik Petters tid. Den siste ägaren i släkten Peder Eriksson, Erik Petters barnbarn, gjorde det möjligt att skapa ett gårds- och släktmuseum på gården då han donerade sitt barndomshem så att ett museum kunde grundas. Erik Petters ättlingar har fortsatt att driva museet så familjen Erikssons saga på gården fortsätter.

Skeppargården Pellas drivs av medlemmar ur den stora Erikssonska släkten och av många andra entusiastiska personer intresserade av Pellas historia. Några personer som var med om att grunda museet är fortfarande aktiva på olika sätt inom föreningen. Husmor sedan starten är Freya Darby, barnbarnsbarn till Erik Petter Eriksson. Ordförande i föreningen är Folke Engblom, barnbarnsbarnbarn till Erik Petter. Med från starten var också Leif Lindvall, mångsysslare på gården och barnbarnsbarn till Erik Petter, samt Rita Nordberg, frivillighjälpare på gården och barnbarnsbarn till Erik Petter.

Kiki Alberius-Forsman, journalist och författare, och sommarboende i Granboda har gjort personliga porträtt av de fyra erikssonska släktmedlemmarna som alla har sina egna minnen av tiden på gården då den var bebodd av familjen Eriksson och surrade av liv. Personporträtten kan läsas i vår museiguide i sin helhet och Pellasfolket idag, Freya, Folke, Leif och Rita kan ni möta i de korta filmerna där de beräattar om livet förr på Pellas.

År 1989 kommer boken Leo ut av den finlandssvenska författaren Ulla-Lena Lundberg. Boken handlar om det åländska segelfartyget Leo, byggt i Sideby år 1870, och människorna kring fartyget. Handlingen utspelar sig till stor del i Granboda på gårdarna “Simons” och “Eskils”, i verkligheten Pellas och Hansas, och om människorna som bor på gårdarna. Det här blir upptakten till en åländsk museisaga. Gården “Simons” från boken, verklighetens Pellas, står tom och obebodd i närmast orört skick och väntar på att väckas ur sin Törnrosa-sömn. Boken Leo väcker ett stort intresse till liv för denna del av den åländska segelsjöfarten och tankar på att bilda ett museum på gården väcks.

Skeppargården Pellas är ett minnesmärke över den epok i den åländska sjöfarten som kallas bondeseglationen och som omfattar tiden från cirka 1850 till första världskriget slut. Under den perioden satsade främst bönderna på fraktseglation och investerade med varierande framgång i allt större skutor. Som bevis på sin framgång lät många bygga nya ståtliga mangårdsbyggnader på sina gårdar. Byggnaderna kallas allmänt för skeppargårdar och är speciellt vanliga i kommunerna Lemland och Vårdö, för sin tid de två främsta sjöfartskommunerna på Åland. Även husbonden på Pellas lät bygga ett nytt och rejält hus på sin gård Pellas, ett hus som troligen kom att bli Ålands största skeppargård.

25 maj 1992 donerades Pellas till Ålands sjöfartsmuseum av Peder Eriksson, den siste i den stora syskonskaran Eriksson som växte upp på gården vid sekelskiftet 1900. Donationsbrevet undertecknades i den vackra kaptenssalongen från Herzogin Cecilie på Ålands sjöfartsmuseum, där Peders bror Sven Eriksson varit befälhavare. Ålands sjöfartsmuseum ställde som krav vid donationen att en organisation skulle bildas för drivandet av gården och föreningen Skeppargården Pellas r.f. grundades senare samma år. Gården med alla tillhörigheter överläts sedan av Ålands sjöfartsmuseum till den nybildade föreningen och år 1995 öppnade museet sina dörrar.

Pellas mangårdsbyggnad är ett imponerande hus med yttermåtten 21,5 meter på längden och 11 meter på bredden och med en bostadsyta på den nedre våningen på 250 kvadratmeter. Takhöjden i vissa rum på den nedre våningen är över 3 meter. Det finns dessutom en stor och öppen vindsvåning. Den nuvarande mangårdsbyggnaden byggdes av skeppsredaren och bonden Erik Petter Eriksson år 1884. Gården Pellas ägdes av sjöfarts- och bondesläkten Eriksson från 1670-talet fram till 1990-talet, då gården blev museum.

Mangårdsbyggnaden på Pellas är en av Ålands största skeppargårdar. Pellas som skeppargård byggdes relativt sent. De flesta skeppargårdar på Åland byggdes mellan åren 1850 och 1880. Då Pellas stod färdig år 1884 var bondeseglationens guldålder redan förbi. Då Pellas byggdes stod redan det ståtliga grannhuset Andersas färdigt sedan drygt 20 år tillbaka. 

Det hade alltid förekommit konkurrens mellan de båda sjöfartsfamiljerna. Pellas sägs ha byggts ett stockvarv högre och några meter längre än grannhuset Andersas, som däremot är bredare än Pellas. Det var viktigt för Erik Petter, husbonden på Pellas, att hans hus skulle bli större. Den nya mangårdsbyggnaden på Pellas var den sista av skeppargårdarna som byggdes i byn och det tog flera år att färdigställa. Erik Petter var redan en gammal man med sina 62 år då det nya och imponerande huset stod klart. Så här beskriver Pamela ERiksson konkurrensen mellan gårdarna:

Pellas närmaste granne var Andersas, som också var en ark fast i något mindre skala. Andersas var i varje fall nästan lika imponerande. Faktiskt var det just för att granngården var så pampig som Pellas hade blivit ännu pampigare.

Pamela Eriksson i sin bok Hertiginnans sista resa.

Erik Petter Eriksson, husbonden på Pellas, var under sin tid som redare huvudredare för Trefanten, Fredrika, Augusta, Leo, Linnea, Elina, Ceres, Åland, Eli, Cedia, Primus, Elida, Wendla och Freja. Förutom dessa så ägde han andelar i flera andra fartyg. Leo blev det mest beryktade av Erik Petter Erikssons fartyg, kallad för Människoätaren eftersom hon hade rykte om sig att under varje seglats kräva ett liv. Leo var, trots sitt dåliga rykte, ett lyckosamt skepp. Hon kallades även för Penningdraken, eftersom hon var Erik Petter Erikssons mest vinstbringande skepp.

Av fartygen på Pellas byggdes några i Lemland, bl.a. Erik Petter Erikssons första segelfartyg skonerten Trefanten och Fredrika som var det första segelfartyget av typen skonertskepp i socknen. Sju av segelfartygen beställdes från Sideby i Österbotten, en ort som byggde många segelfartyg för åländska redare. Efter år 1874 minskade Pellas rederiverksamhet och då Pellas nya mangårdsbyggnad uppfördes förde husbonden Erik Petter Eriksson två fartyg.

Det sista fartyget som ägdes av Pellas var Freja, där Erik Petter Erikssons son August hade övertagit redarskapet efter fadern.  Lönsamheten sjönk för de små bondeägda fartygen byggda av trä under slutet av 1800-talet och August Eriksson lämnade sjölivet och blev istället bonde på heltid på Pellas. Av August Erikssons söner blev flera sjökaptener och fartygstraditionen på gården levde vidare genom dem.   

Bondeseglation kallas sjöfarten som bedrevs av åländska bönder under andra hälften av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Under bondeseglationens glansdagar kunde ett lyckosamt fartyg ”bli seglat ur bok”, d.v.s. tjäna in sina anskaffningskostnader, på två eller tre säsonger. Främst handlade det om fraktfart på Östersjön och Nordsjön, men resor längre bort förekom också. Lemland var tillsammans med Vårdö Ålands främsta sjöfartskommuner under bondeseglationen.

Alla befolkningsgrupper var engagerade inom bondeseglationen på ett eller annat sätt. Männen var redare eller sjömän och kvinnorna hjälpte till vid utrustningen av skutorna. Att vara redare för ett fartyg innebar inte att man var ensam ägare till den, utan man ägde vissa andelar. Huvudredaren var den största ägaren och hade det största ansvaret för skutan och fick också den största behållningen av vinsten. Man kunde äga andelar i flera fartyg: sjättedelar, åttondelar, sextondelar och trettiotvåondelar och så vidare. Andelssystemet gjorde det möjligt för alla samhällsklasser att äga andelar.  

Frakten på de bondeägda fartygen bestod vanligtvis av virke eller ved som lastades längs Norrlands, Västerbottens eller Österbottens kuster för att säljas i Danmark, England, Tyskland och övriga länder längs Nordsjöns kustremsa. Den bondeägda flottan seglade vanligtvis enbart i Östersjö- och Nordsjötrafik.

Överallt på Åland tycktes pojkar vara sjöman och snickare av naturen, men på Lemland låg gräddan av sjöfarare som ett tjockt lager över befolkningen. Var och varannan karl var sjökapten eller redare. – Pamela Eriksson i sin bok “Hertiginnans sista resa”.

Sjöfartsnäringen under andra hälften av 1800-talet har i hög grad påverkat det åländska kulturlandskapet. Med hjälp av ökade inkomster från sjöfarten kunde bönderna bygga större hus. De stora husen blev stående bevis för hur välbärgad och lyckosam en redare eller skeppare var, husen var statussymboler. Skepparna och skeppsredarna var också innovatörer i det åländska jordbrukssamhället. De införde ett modernt bostadsskick i ett annars traditionsbundet och konservativt samhälle.

Då böndernas husbehovsseglation från och med mitten av 1800-talet mer och mer övergick i arrangerad frakttrafik fick bönderna råd att förstora och förnya sina gamla omoderna bostäder.  I byn Granboda finns ytterligare fyra skeppargårdar, Andersas som är Pellas närmaste granne, Nedergårds, Hansas och Kallas. Pellas är en av de största och mest praktfulla gårdar som finns kvar idag på Åland.

På julaftonen år 2005 förstördes mangårdsbyggnaden på Pellas i en eldsvåda. Branden fick sin början i ett elskåp och då grannarna upptäckte att det brann och alarmerade brandkåren var redan en stor del av huset övertänt. Branden spred sig genom salen och upp över den öppna vinden och både salen och vinden blev helt utbrända. Den östra delen av huset klarade sig bättre och därifrån lyckades man rädda en del föremål. 

Läs mer…

Tack vare en fullvärdesförsäkring på huset så var det möjligt att återställa huset efter branden och byggarbetet påbörjades direkt efter att röjningsarbetet var klart. Stockstommen i huset hade klarat branden förvånansvärt väl. Där stockarna var alltför skadade på vinden ersattes de med gamla återvunna stockar eller med nya stockar från Pellas egen skog.  

Branden avslöjade flera intressanta detaljer i den delen av huset som klarade branden. Under lagret av flagnande, sotiga och vattenskadade tapeter fanns handmålade tapeter. Rummen fick nya dekormålningar enligt de gamla förlagorna. Liknande tapetmönster har även hittats i en skeppargård i Söderby, Lemland, och i en skeppargård i Vårdö, och var förmodligen skapade av en kringvandrande professionell dekormålare under 1880-talet. Den nya tapeten i salen är handtryckt med den gamla tapeten som förlaga.

På julaftonen år 2005 förstördes mangårdsbyggnaden på Pellas i en eldsvåda. Branden fick sin början i ett elskåp och då grannarna upptäckte att det brann och alarmerade brandkåren var redan en stor del av huset övertänt. Branden spred sig genom salen och upp över den öppna vinden och både salen och vinden blev helt utbrända. Den östra delen av huset klarade sig bättre och därifrån lyckades man rädda en del föremål. 

Läs mer…

Tack vare en fullvärdesförsäkring på huset så var det möjligt att återställa huset efter branden och byggarbetet påbörjades direkt efter att röjningsarbetet var klart. Stockstommen i huset hade klarat branden förvånansvärt väl. Där stockarna var alltför skadade på vinden ersattes de med gamla återvunna stockar eller med nya stockar från Pellas egen skog.  

Branden avslöjade flera intressanta detaljer i den delen av huset som klarade branden. Under lagret av flagnande, sotiga och vattenskadade tapeter fanns handmålade tapeter. Rummen fick nya dekormålningar enligt de gamla förlagorna. Liknande tapetmönster har även hittats i en skeppargård i Söderby, Lemland, och i en skeppargård i Vårdö, och var förmodligen skapade av en kringvandrande professionell dekormålare under 1880-talet. Den nya tapeten i salen är handtryckt med den gamla tapeten som förlaga.

Ingen har tagit ett träd ur Simons skog sedan Erik Petter byggde Fredrika. Här växer det timmer som hela socknen avundas honom. Till och med österbottningarna, som brukar skaka på huvudet åt de förvridna åländska furorna, måste medge att det i Simons skog växer träd som inåt landet i Österbotten.                                    ​​”Leo” av Ulla-Lena Lundberg