Salskammaren
Västra salskammaren
Västra salskammaren, rummet med de broderade gardinerna för dörröppningen är ett av husets många sovrum. På nedre våningen finns det fyra sovrum och på vindsvåningen två sovrum, eller kammare som sovrummen kallas på Pellas. ...
När många generationer av familjen skulle samsas under samma tak, tidvis tre generationer, användes den västra delen av de äldre i huset medan de yngre huserade i den östra delen. Västra delen av huset har även hyrts ut till sommargäster under den tid då halva huset stod tomt. Huset delades efter Irene Erikssons död och Erik Petters sonson, Peder Eriksson, köpte västra halvan av Pellas på auktion år 1956.
I det här rummet sov Peder med sin fru Mary när de kom på besök från Amerika, dit de hade emigrerat. Västra kökskammaren fungerade som ett tillfälligt kök för dem. Det var Peder Eriksson som i början av 1990-talet gjorde det möjligt att grunda ett museum på Pellas, hans barndomshem. Den andra halvan av huset ägdes av Peders brorsson Rey Eriksson, som tillsammans med sin familj skötte om huset i sin farbrors frånvaro. Peder förhandlade till sig andra halvan av Pellas från Reys dödsbo i början av 1990-talet och skänkte huset till museibruk 1992.
Pellas ståtliga skeppargård
Pellas mangårdsbyggnad är ett imponerande hus med yttermåtten 21,5 meter på längden och 11 meter på bredden och med en bostadsyta på den nedre våningen på 250 kvadratmeter. Takhöjden i vissa rum på den nedre våningen är över 3 meter. Det finns dessutom en stor och öppen vindsvåning. Den nuvarande mangårdsbyggnaden byggdes av skeppsredaren och bonden Erik Petter Eriksson år 1884. Gården Pellas ägdes av sjöfarts- och bondesläkten Eriksson från 1670-talet fram till 1990-talet, då gården blev museum.
Mangårdsbyggnaden på Pellas är en av Ålands största skeppargårdar. Pellas som skeppargård byggdes relativt sent. De flesta skeppargårdar på Åland byggdes mellan åren 1850 och 1880. Då Pellas stod färdig år 1884 var bondeseglationens guldålder redan förbi. Då Pellas byggdes stod redan det ståtliga grannhuset Andersas färdigt sedan drygt 20 år tillbaka.
Det hade alltid förekommit konkurrens mellan de båda sjöfartsfamiljerna. Pellas sägs ha byggts ett stockvarv högre och några meter längre än grannhuset Andersas, som däremot är bredare än Pellas. Det var viktigt för Erik Petter, husbonden på Pellas, att hans hus skulle bli större. Den nya mangårdsbyggnaden på Pellas var den sista av skeppargårdarna som byggdes i byn och det tog flera år att färdigställa. Erik Petter var redan en gammal man med sina 62 år då det nya och imponerande huset stod klart. Så här beskriver Pamela ERiksson konkurrensen mellan gårdarna:
Pellas närmaste granne var Andersas, som också var en ark fast i något mindre skala. Andersas var i varje fall nästan lika imponerande. Faktiskt var det just för att granngården var så pampig som Pellas hade blivit ännu pampigare.
Pamela Eriksson i sin bok Hertiginnans sista resa.
Pellas blir museum
År 1989 kommer boken Leo ut av den finlandssvenska författaren Ulla-Lena Lundberg. Boken handlar om det åländska segelfartyget Leo, byggt i Sideby år 1870, och människorna kring fartyget. Handlingen utspelar sig till stor del i Granboda på gårdarna “Simons” och “Eskils”, i verkligheten Pellas och Hansas, och om människorna som bor på gårdarna. Det här blir upptakten till en åländsk museisaga. Gården “Simons” från boken, verklighetens Pellas, står tom och obebodd i närmast orört skick och väntar på att väckas ur sin Törnrosa-sömn. Boken Leo väcker ett stort intresse till liv för denna del av den åländska segelsjöfarten och tankar på att bilda ett museum på gården väcks.
Skeppargården Pellas är ett minnesmärke över den epok i den åländska sjöfarten som kallas bondeseglationen och som omfattar tiden från cirka 1850 till första världskriget slut. Under den perioden satsade främst bönderna på fraktseglation och investerade med varierande framgång i allt större skutor. Som bevis på sin framgång lät många bygga nya ståtliga mangårdsbyggnader på sina gårdar. Byggnaderna kallas allmänt för skeppargårdar och är speciellt vanliga i kommunerna Lemland och Vårdö, för sin tid de två främsta sjöfartskommunerna på Åland. Även husbonden på Pellas lät bygga ett nytt och rejält hus på sin gård Pellas, ett hus som troligen kom att bli Ålands största skeppargård.
25 maj 1992 donerades Pellas till Ålands sjöfartsmuseum av Peder Eriksson, den siste i den stora syskonskaran Eriksson som växte upp på gården vid sekelskiftet 1900. Donationsbrevet undertecknades i den vackra kaptenssalongen från Herzogin Cecilie på Ålands sjöfartsmuseum, där Peders bror Sven Eriksson varit befälhavare. Ålands sjöfartsmuseum ställde som krav vid donationen att en organisation skulle bildas för drivandet av gården och föreningen Skeppargården Pellas r.f. grundades senare samma år. Gården med alla tillhörigheter överläts sedan av Ålands sjöfartsmuseum till den nybildade föreningen och år 1995 öppnade museet sina dörrar.