Tablet
Rum
Rumsbild

Farmors kammare

Här är kammaren där farmor Irene, husmor ut i fingerspetsarna, höll till. Hon finns avporträtterad ovanför byrån tillsammans med sin make Erik August. På norra väggen hänger ett porträtt av Jens (en av Irenes och Erik Augusts nio barn) och hans vackra första fru som dog ung i barnafödsel. På västra väggen finns Svens hund Paik avmålad. ...

Paik var en trogen livskamrat som seglade med sin kapten på Herzogin Cecilie i flera år. Efter Irenes död på 1950-talet var det även ett litet kök i denna kammare, under den tid då huset var delat mellan Peder och Rey Eriksson. I den utdragbara soffan, som fungerade som säng, ligger en handknuten rya.

Allt hos henne var gammalt men utan ålderdomens patos och sönderfall. Hennes rygg var fortfarande rak och spänstig, och fast hon var stor var hon varken tjock eller otymplig. Det stod mer skrivet i hennes ansikte än någon som var så ung som jag kunde utläsa, men just därför var det fascinerande. De insjukna kinderna, de raka ögonbrynen, den långa haklinjen, de svängda näsborrarna och den kraftiga näsan, de stora men lite skumma ögonen och den ädelt formade pannan – allt detta måste ha bildat ett sällsynt vackert ansikte […].

Pamela Eriksson i boken “Hertiginnans sista resa”

August och Irene Eriksson

August, född 1856, övertog gården Pellas efter fadern Erik Petter. Han övertog även redarskapet för fartyget Freja efter fadern. August inledde sin sjömansbana som kajutvakt då han var tretton år. Han förde efter kofferdiskepparexamen befäl på skonaren Cedia, barken Augusta, barken Tähti och barken Freja innan han år 1902 blev bonde på heltid på Pellas. August var känd som en mycket försiktig skeppare som inte tog onödiga risker.

August var medlem av kommunfullmäktige, kyrkorådsmedlem och politiskt intresserad. August hustru Irene tillhörde Ålands skepparadel. Hon var dotter till en annan betydande redare i Lemland, Mathias Lundqvist d.ä. från Hinders i Flaka. Enligt historien var äktenskapet ett resonansäktenskap mellan två betydande släkter. August avled år 1931 och Irene år 1954.

Paret fick 9 barn: Filip, Nils, Sally, Adele, Mery, Ebba, Jens, Sven och Peder. Av de nio barnen var det enbart Filip som dog som ung efter att ha insjuknat under en resa som befälhavare till New York, där han även begravdes. Filip, Nils och Sven gick i sin fars och farfars fotspår och blev sjökaptener. Nils blev efter att har gått iland bonde i Norrby. Sven gick även han iland och var under en tid bonde på Pellas innan han flyttade till Sydamerika. Jens och Mery bosatte sig på varsin gård i närheten av Pellas. Sally och Adele flyttade till sina makars gårdar i Norrby respektive Flaka i Lemland. Ebba gifte sig aldrig och bodde kvar på Pellas. Yngste sonen Peder emigrerade till USA.

 

 

Herzogin Cecilie och kopplingen till Pellas

Sven Eriksson född på Pellas år 1903 blev känd som Herzogin Cecilies unge kapten. Herzogin Cecilie var flaggskeppet i den åländske storredaren Gustaf Eriksons stolta flotta av segelfartyg. Sven inledde sin sjömanskarriär på barken Prompt och seglade sedan som styrman på Killoran, Baltic och Jenolin innan han år 1929 blev den yngste kaptenen på Gustaf Eriksons segelfartyg.

Sven förde befäl på Herzogin Cecilie då fartyget gick på grund utanför Devon, England år 1936. Hustrun Pamela Eriksson var med på fartygets sista resa. De hade träffats ombord på fartyget under en tidigare resa då Pamela reste med som passagerare. Efter Herzogin Cecilies förlisning kom Sven och Pamela Eriksson hem till Pellas innan de efter andra världskriget slut flyttade till Sydafrika med sina två barn.

För Sven och familjen var fartygsförlisningen en tragisk händelse om kom att prägla hela livet. Förlisningen var på sin tid en världsnyhet och vrakplatsen lockade stora mängder av besökare, som ville titta på fartyget och bärgningsarbetet som pågick under flera månader. Sven tog aldrig mer tjänst som kapten efter Herzogin Cecilie utan valde att bli bonde, först på Pellas och sedan på den egna farmen i Sydafrika. Han dog år 1954 i Sydafrika men är begravd i familjegraven på Lemlands kyrkogård. Hans hustru Pamela bodde sina sista år på Åland och dog år 1984. I nedanstående citat kan man läsa hur det gick till när Sven presenterade sin fru, som för den lemländska bondebefolkningen sågs som exotisk och annorlunda.

Ni ska tro att det blir uppståndelse när Stella kommer till Granboda. Som skökan i Babylon i hatt och eldröd sidenklänning står hon i Lemlands kyrka medan prästen läser upp lysningen för henne och Josef. Och Josef njuter, han har slagit hela bygden med häpnad och fått alla halsar att vändas. […]  ”Ja, nog er det en vacker körka, fan ta mig”, konverserar hon […] Och mera i samma stil som ger oss anledning att betvivla att hon är döpt och konfirmerad. Hon använder vad hon har lärt sig av jungmän och matroser, för med Josef och styrmännen talade hon engelska. […] Nu står hon i Simons sal och säger: ”Her har jag bodd i ett tidigare liv. Ner jag kom in tenkte jag att no er jag hemma.

Ulla-Lena Lundberg i sin bok Stora världen

.