Barnkammaren, eller nordvästra kammaren

Herzogin Cecilie och kopplingen till Pellas

Sven Eriksson född på Pellas år 1903 blev känd som Herzogin Cecilies unge kapten. Herzogin Cecilie var flaggskeppet i den åländske storredaren Gustaf Eriksons stolta flotta av segelfartyg. Sven inledde sin sjömanskarriär på barken Prompt och seglade sedan som styrman på Killoran, Baltic och Jenolin innan han år 1929 blev den yngste kaptenen på Gustaf Eriksons segelfartyg.

Sven förde befäl på Herzogin Cecilie då fartyget gick på grund utanför Devon, England år 1936. Hustrun Pamela Eriksson var med på fartygets sista resa. De hade träffats ombord på fartyget under en tidigare resa då Pamela reste med som passagerare. Efter Herzogin Cecilies förlisning kom Sven och Pamela Eriksson hem till Pellas innan de efter andra världskriget slut flyttade till Sydafrika med sina två barn.

För Sven och familjen var fartygsförlisningen en tragisk händelse om kom att prägla hela livet. Förlisningen var på sin tid en världsnyhet och vrakplatsen lockade stora mängder av besökare, som ville titta på fartyget och bärgningsarbetet som pågick under flera månader. Sven tog aldrig mer tjänst som kapten efter Herzogin Cecilie utan valde att bli bonde, först på Pellas och sedan på den egna farmen i Sydafrika. Han dog år 1954 i Sydafrika men är begravd i familjegraven på Lemlands kyrkogård. Hans hustru Pamela bodde sina sista år på Åland och dog år 1984. I nedanstående citat kan man läsa hur det gick till när Sven presenterade sin fru, som för den lemländska bondebefolkningen sågs som exotisk och annorlunda.

Ni ska tro att det blir uppståndelse när Stella kommer till Granboda. Som skökan i Babylon i hatt och eldröd sidenklänning står hon i Lemlands kyrka medan prästen läser upp lysningen för henne och Josef. Och Josef njuter, han har slagit hela bygden med häpnad och fått alla halsar att vändas. […]  ”Ja, nog er det en vacker körka, fan ta mig”, konverserar hon […] Och mera i samma stil som ger oss anledning att betvivla att hon är döpt och konfirmerad. Hon använder vad hon har lärt sig av jungmän och matroser, för med Josef och styrmännen talade hon engelska. […] Nu står hon i Simons sal och säger: ”Her har jag bodd i ett tidigare liv. Ner jag kom in tenkte jag att no er jag hemma.

Ulla-Lena Lundberg i sin bok Stora världen

.

 

Erika och Carl Gustaf Lundberg

Författaren Ulla-Lena Lundbergs romaner Leo och Stora världen bygger på och är inspirerade av händelser som utspelats på Pellas och Granboda. Ulla-Lena Lundbergs farfarsmor Erika Lundberg, ”Kristina” i romanerna föddes på Pellas år 1851. Bandet mellan Erikssons och Lundbergs släkter knöts då Erika från Pellas gifte sig med Carl Gustaf Lundberg, född 1839, från Hansas i samma by. Carl Gustaf var skeppare och bonde och ett gott gifte för den unga Erika. Carl Gustaf ägde andelar i flera fartyg och var under några år skeppare på skonertskeppet Leo.

Äktenskapet skall enligt historien ha varit lyckligt. Båda dog dock som unga och lämnade 5 söner efter sig. De två yngsta pojkarna var bara 1 år gamla då modern dog år 1885 och 5 år då fadern dog år 1889. Förmyndare för pojkarna blev morfadern Erik Petter på Pellas. Den nästäldsta sonen Erik blev bonde på Hansas, bara 14 år gammal fick han ta över gården då fadern Carl Gustaf dog, Erik var då i samma ålder som sin morfar Erik Petter på Pellas då han tog över Pellas.

Av Erika och Carl Gustafs 5 söner blev den äldste sonen Carl präst, Erik blev bonde, mellanpojken Algot blev lärare och de två yngsta, tvillingpojkarna Gustaf och August, blev sjökaptener. Det gick väl i livet för de föräldralösa pojkarna och av de fem levde fyra till hög ålder. Sjökaptenen August dog i 40-årsåldern i Cadiz efter att ha insjuknat under en av sina resor dit. Här får ni läsa ett stycke ur boken Leo där “Kristina” berättar att hon vill gifta sig med “Carl Gustaf”.

Får man fråga vem lilla hjärtat går och tänker på? […] “Eskils Carl Gustaf!” Erik Petter har på tungan att ropa: “Det måste jag förbjuda!” för så ropar fäder när deras döttrar hittar någon som de vill ha. All erfarenhet säger att unga flickor inte kan välja med förstånd. Nu får han bita ihop käften om orden i sista ögonblicket. Eskils Carl Gustaf är sjökapten och arvtagare till en gård som är större än Simons.

Ulla-Lena Lundberg i boken Leo

 

Pellasfolket

På gården Pellas har familjen Eriksson sina släktrötter djupt begravda. Stamfader är Erik Petter Eriksson som lät bygga huset som nu är ett museum. Många generationer av släkten har bott på gården både före och efter Erik Petters tid. Den siste ägaren i släkten Peder Eriksson, Erik Petters barnbarn, gjorde det möjligt att skapa ett gårds- och släktmuseum på gården då han donerade sitt barndomshem så att ett museum kunde grundas. Erik Petters ättlingar har fortsatt att driva museet så familjen Erikssons saga på gården fortsätter.

Skeppargården Pellas drivs av medlemmar ur den stora Erikssonska släkten och av många andra entusiastiska personer intresserade av Pellas historia. Några personer som var med om att grunda museet är fortfarande aktiva på olika sätt inom föreningen. Husmor sedan starten är Freya Darby, barnbarnsbarn till Erik Petter Eriksson. Ordförande i föreningen är Folke Engblom, barnbarnsbarnbarn till Erik Petter. Med från starten var också Leif Lindvall, mångsysslare på gården och barnbarnsbarn till Erik Petter, samt Rita Nordberg, frivillighjälpare på gården och barnbarnsbarn till Erik Petter.

Kiki Alberius-Forsman, journalist och författare, och sommarboende i Granboda har gjort personliga porträtt av de fyra erikssonska släktmedlemmarna som alla har sina egna minnen av tiden på gården då den var bebodd av familjen Eriksson och surrade av liv. Personporträtten kan läsas i vår museiguide i sin helhet och Pellasfolket idag, Freya, Folke, Leif och Rita kan ni möta i de korta filmerna där de beräattar om livet förr på Pellas.