Stugan

Pellas blir museum

År 1989 kommer boken Leo ut av den finlandssvenska författaren Ulla-Lena Lundberg. Boken handlar om det åländska segelfartyget Leo, byggt i Sideby år 1870, och människorna kring fartyget. Handlingen utspelar sig till stor del i Granboda på gårdarna “Simons” och “Eskils”, i verkligheten Pellas och Hansas, och om människorna som bor på gårdarna. Det här blir upptakten till en åländsk museisaga. Gården “Simons” från boken, verklighetens Pellas, står tom och obebodd i närmast orört skick och väntar på att väckas ur sin Törnrosa-sömn. Boken Leo väcker ett stort intresse till liv för denna del av den åländska segelsjöfarten och tankar på att bilda ett museum på gården väcks.

Skeppargården Pellas är ett minnesmärke över den epok i den åländska sjöfarten som kallas bondeseglationen och som omfattar tiden från cirka 1850 till första världskriget slut. Under den perioden satsade främst bönderna på fraktseglation och investerade med varierande framgång i allt större skutor. Som bevis på sin framgång lät många bygga nya ståtliga mangårdsbyggnader på sina gårdar. Byggnaderna kallas allmänt för skeppargårdar och är speciellt vanliga i kommunerna Lemland och Vårdö, för sin tid de två främsta sjöfartskommunerna på Åland. Även husbonden på Pellas lät bygga ett nytt och rejält hus på sin gård Pellas, ett hus som troligen kom att bli Ålands största skeppargård.

25 maj 1992 donerades Pellas till Ålands sjöfartsmuseum av Peder Eriksson, den siste i den stora syskonskaran Eriksson som växte upp på gården vid sekelskiftet 1900. Donationsbrevet undertecknades i den vackra kaptenssalongen från Herzogin Cecilie på Ålands sjöfartsmuseum, där Peders bror Sven Eriksson varit befälhavare. Ålands sjöfartsmuseum ställde som krav vid donationen att en organisation skulle bildas för drivandet av gården och föreningen Skeppargården Pellas r.f. grundades senare samma år. Gården med alla tillhörigheter överläts sedan av Ålands sjöfartsmuseum till den nybildade föreningen och år 1995 öppnade museet sina dörrar.

Pellas i litteraturen

Pellas är ett litteraturmuseum i lika hög grad som ett sjöfartsmuseum. Museet är uppbyggt kring två författares verk om livet på Pellas med omgivning från andra hälften av 1800-talet till 1950-talet. Ulla-Lena Lundberg vars farfarsmor Erika (i boken “Kristina”) var född på Pellas, skrev år 1989 boken Leo om “Erik Petter” på gården “Simons” i Granboda och hans ättlingars öden i vida världen. I uppföljaren Stora världen får vi följa släkten vidare. Gården”Simons” är i verkligheten Pellas och “Erik Petter” är mannen som byggde det ståtliga huset på Pellasbacken, det som nu är museum. På bilden ses Erik Petters barnbarn, Erikas barn, som i boken heter “Mauritz”, “Isidor”, “Leonard”, “Artur” och “Richard”, i verkligheten August, Carl, Algot (Ulla-Lenas farfar), Erik och August. Museet Pellas grundades som en följd av det stora intresset som väcktes till liv för bondeseglationen, Pellas och människornagenom boken Leo.

En ovärderlig källa till livet på Pellas förr är Pamela Erikssons bok Hertiginnans sista resa som kom ut år 1960. Boken är en minnesskildring över författarens liv på Pellas och Herzogin Cecilie. Pamela var gift med Sven, nästyngste sonen från Pellas som var befälhavare på Gustaf Eriksons fyrmastbark Herzogin Cecilie. Pamela skildrar tiden på Pellas fram till slutet av 1930-talet. Förändringarna på gården från år 1884 till 1930-talet var förmodligen inte så stora, eftersom Pamela skriver att tiden stått stilla i femtio år då hon kom till huset. I boken får vi följa med livet på fartyget, förlisningen 1936 och det efterföljande räddningsarbetet och hur livet tedde sig på Pellas efter att paret lämnat fartyget och rest hem till Granboda.

Böckerna har varit stora inspirationskällor till hur museet har utformats. Under museets första år under mitten av 1990-talet, då Ulla-Lenas böcker var i friskt minne hos många, ville besökarna se sådant som de läst om i hennes romaner. De ville veta mer om personerna i böckerna och om hur ”Simons” ser ut i verkligheten. De
hade gjort sig en bild av huset i fantasin och ville se hur verkligheten överensstämde med romanernas innehåll. Fortfarande kommer besökare till Pellas för böckernas skull. Även Pamela Erikssons bok har hittat en större publik tack vare nytryck av boken. Per-Ove Högnäs film Hertiginnans sista resa (2013) och Ulla-Lena
Lundbergs bok Hertiginnan och kaptenskan (2017), som båda berättar om fartyget Herzogin Cecilie och dess kaptenska Pamela Eriksson, lockar nya besökare till Pellas och bidrar till att hålla intresset för gården vid liv.

Erika och Carl Gustaf Lundberg

Författaren Ulla-Lena Lundbergs romaner Leo och Stora världen bygger på och är inspirerade av händelser som utspelats på Pellas och Granboda. Ulla-Lena Lundbergs farfarsmor Erika Lundberg, ”Kristina” i romanerna föddes på Pellas år 1851. Bandet mellan Erikssons och Lundbergs släkter knöts då Erika från Pellas gifte sig med Carl Gustaf Lundberg, född 1839, från Hansas i samma by. Carl Gustaf var skeppare och bonde och ett gott gifte för den unga Erika. Carl Gustaf ägde andelar i flera fartyg och var under några år skeppare på skonertskeppet Leo.

Äktenskapet skall enligt historien ha varit lyckligt. Båda dog dock som unga och lämnade 5 söner efter sig. De två yngsta pojkarna var bara 1 år gamla då modern dog år 1885 och 5 år då fadern dog år 1889. Förmyndare för pojkarna blev morfadern Erik Petter på Pellas. Den nästäldsta sonen Erik blev bonde på Hansas, bara 14 år gammal fick han ta över gården då fadern Carl Gustaf dog, Erik var då i samma ålder som sin morfar Erik Petter på Pellas då han tog över Pellas.

Av Erika och Carl Gustafs 5 söner blev den äldste sonen Carl präst, Erik blev bonde, mellanpojken Algot blev lärare och de två yngsta, tvillingpojkarna Gustaf och August, blev sjökaptener. Det gick väl i livet för de föräldralösa pojkarna och av de fem levde fyra till hög ålder. Sjökaptenen August dog i 40-årsåldern i Cadiz efter att ha insjuknat under en av sina resor dit. Här får ni läsa ett stycke ur boken Leo där “Kristina” berättar att hon vill gifta sig med “Carl Gustaf”.

Får man fråga vem lilla hjärtat går och tänker på? […] “Eskils Carl Gustaf!” Erik Petter har på tungan att ropa: “Det måste jag förbjuda!” för så ropar fäder när deras döttrar hittar någon som de vill ha. All erfarenhet säger att unga flickor inte kan välja med förstånd. Nu får han bita ihop käften om orden i sista ögonblicket. Eskils Carl Gustaf är sjökapten och arvtagare till en gård som är större än Simons.

Ulla-Lena Lundberg i boken Leo

 

August och Irene Eriksson

August, född 1856, övertog gården Pellas efter fadern Erik Petter. Han övertog även redarskapet för fartyget Freja efter fadern. August inledde sin sjömansbana som kajutvakt då han var tretton år. Han förde efter kofferdiskepparexamen befäl på skonaren Cedia, barken Augusta, barken Tähti och barken Freja innan han år 1902 blev bonde på heltid på Pellas. August var känd som en mycket försiktig skeppare som inte tog onödiga risker.

August var medlem av kommunfullmäktige, kyrkorådsmedlem och politiskt intresserad. August hustru Irene tillhörde Ålands skepparadel. Hon var dotter till en annan betydande redare i Lemland, Mathias Lundqvist d.ä. från Hinders i Flaka. Enligt historien var äktenskapet ett resonansäktenskap mellan två betydande släkter. August avled år 1931 och Irene år 1954.

Paret fick 9 barn: Filip, Nils, Sally, Adele, Mery, Ebba, Jens, Sven och Peder. Av de nio barnen var det enbart Filip som dog som ung efter att ha insjuknat under en resa som befälhavare till New York, där han även begravdes. Filip, Nils och Sven gick i sin fars och farfars fotspår och blev sjökaptener. Nils blev efter att har gått iland bonde i Norrby. Sven gick även han iland och var under en tid bonde på Pellas innan han flyttade till Sydamerika. Jens och Mery bosatte sig på varsin gård i närheten av Pellas. Sally och Adele flyttade till sina makars gårdar i Norrby respektive Flaka i Lemland. Ebba gifte sig aldrig och bodde kvar på Pellas. Yngste sonen Peder emigrerade till USA.